Swedish Patronymics

Fram till 1900-talets början var familjens efternamn inte vanligt förekommande i Sverige. Istället följde de flesta svenskar ett patronymiskt namnsystem, som praktiserades av cirka 90-95% av befolkningen. patronymikon (från det grekiska pater, mening "far" och onoma, för "namn") är processen att beteckna ett efternamn baserat på det förnamn som fadern har, och därmed konsekvent ändra familjens efternamn från en generation till en nästa.

Använda könsskillnad

I Sverige, -son eller -dotter lades vanligtvis till farens förnamn för könsskillnad. Till exempel skulle Johan Andersson vara son till Anders (Anders 'son) och Anna Svensdotter, dotter till Sven (Svens' dotter). Svenska sonens namn stavas traditionellt med en dubbel s-den första s är den besittande s (Nils 'som i Nils' son) medan den andra är den s i "son." Tekniskt namn som redan slutade i s som Nils eller Anders borde ha tre sär under detta system, men den praxis följdes inte ofta. Det är inte ovanligt att svenska emigranter tappar extra s av praktiska skäl för att bättre integrera sig i deras nya land.

Svenska patronymiska "son" -namn slutar alltid på "son" och aldrig "sen". I Danmark är den vanliga patronymiken "sen." I Norge används båda, även om "sen" är vanligare. Isländska namn avslutas traditionellt med "son" eller "dotir."

Anta naturnamn

Under senare hälften av 1800-talet började några familjer i Sverige ta på sig ett extra efternamn för att skilja dem från andra med samma namn. Användningen av ett extra familjens efternamn var vanligare för människor som flyttade från landsbygden till staden där långvarig användning av patronymik skulle ha resulterat i dussintals individer med samma namn. Dessa namn var ofta en sammansättning av ord hämtade från naturen, ibland kallade "naturnamn." Generellt bestod namnen av två naturliga särdrag, som kanske eller inte har haft mening tillsammans (t.ex. Lindberg från lind för "linden" och berg för "berg"), även om ibland ett enda ord utgör hela familjenamnet (t.ex. Falk för "falken").

Sverige antog lagen om antagande av namn i december 1901, vilket krävde att alla medborgare skulle anta ärftliga efternamn-namn som skulle försvinna intakt istället för att ändra varje generation. Många familjer antog sitt nuvarande efternamn som deras ärftliga familjens efternamn; en praxis som ofta kallas en frusen patronym. I vissa fall valde familjen bara ett namn de gillade - till exempel ett "naturnamn", ett yrkesnamn relaterat till deras handel, eller ett namn de fick i militären (t.ex. Trygg för "säker"). För närvarande bytte de flesta kvinnor som använde patronymiska efternamn som slutade på -dotter efternamn till den manliga versionen som slutade i -son.

En sista anmärkning om patronymiska efternamn. Om du är intresserad av DNA-test för släktforskning går en frusen patronymikett generellt inte tillbaka tillräckligt med generationer för att vara användbar för ett Y-DNA-efternamnsprojekt. Överväg istället ett geografiskt projekt som Sveriges DNA-projekt.