Courtship of Freyr och Gerd

Följande berättelse om Freyr's uppfattning genom fullmakt från Gerd kan vara något frustrerande för moderna läsare.

En dag medan Odin var borta satt Vanir-guden Freyr på sin tron, Hlithskjalf, från vilken han kunde se ut över hela de nio världarna. När han tittade på jättarnas land, Jotunheim, märkte han ett vackert hus som ägs av havsgiganten Gymir där en härlig ung jätteska kom in.

Freyr blev tråkig besatt över den unga jättesinnan, vars namn var Gerd, men han skulle inte berätta för någon vad han tappade om; kanske för att han inte ville erkänna att han satt på den förbjudna tronen; kanske för att han visste att kärleken mellan jättarna och Aesir var tabu. Eftersom Freyr inte ville äta eller dricka, blev hans familj orolig men var rädd för att prata med honom. Med tiden kallade hans far Njord Freyrs tjänare Skirnir för att ta reda på vad som hände.

Skirmir försöker till Court Gerd för Freyr

Skirnir kunde hämta informationen från sin mästare. I gengäld extraherade Freyr ett löfte från Skirnir att beundra Gymirs dotter Gerd för honom och gav honom en häst som skulle gå igenom den magiska eldringen kring Gymirs hem och specialsvärd som kämpar jättar på egen hand.

Efter ett minimalt antal hinder gav Gerd Skirnir en publik. Skirnir bad henne säga att hon älskade Freyr i utbyte mot dyrbara gåvor. Hon vägrade och sa att hon redan hade tillräckligt med guld. Hon tillade att hon aldrig kunde älska en Vanir.

Skirnir vände sig mot hot. Han sned runor på en pinne och berättade för Gerd att han skulle skicka henne till froströret, där hon skulle sminka åt både mat och en mans kärlek. Gerd medgav. Hon sa att hon skulle träffa Freyr om nio dagar.

Tjänaren återvände för att berätta för Freyr de utmärkta nyheterna. Freyr svar var otålighet, och så slutar berättelsen.

Berättelsen om Freyr och Gerd (eller Gerda) berättas i Skirnismal (Skirens Lay), från den poetiska Edda och i en prosaversion i Gylfaginning (Bedrägeri av Gylfi) i Edda av Snorri Sturluson.

Källa:

• _{"Återtagandet av fruktbarhetsguden", Annelise Talbot Folklore, Vol. 93, nr 1. (1982), s. 31-46.}