Virginia Woolfs Street Haunting A London Adventure

Den brittiska modernistiska författaren Virginia Woolf (1882-1941) är känd för romanerna "Mrs. Dalloway" och "Till fyren" och är lika känd för sin banbrytande feministiska anda i sådana verk som "A Room of One's Own." Trots sin litterära framgång led hon av depression under större delen av sitt liv och 1941 var hon så djupt olycklig att hon gick in i floden Ouse med fickorna fulla av stenar och drunknade sig själv.

En bild av London

I denna uppsats om London fryser Woolf stunder i tid, tar en bild av London som hon ser under en vinterskymning och visar den för läsaren. Denna gatapromenad är nästan en reseskrivning skriven 1927 och publicerad 1930 av London mellan krigarna.

Strävan efter att köpa en penna fungerar som ett tillfälle att kontrastera "street-sauntering", med sin känsla av sorglös vandring, med "street spöke", som antyder de mer störande aspekterna av promenader i staden. Jämför Woolfs uppsats med Charles Dickens berättelse om att gå på Londons gator, "Night Walks."

"Street Haunting: A London Adventure"

Ingen har kanske någonsin känt sig passionerad mot en blyertspenna. Men det finns omständigheter under vilka det kan bli oerhört önskvärt att ha en; ögonblick när vi är avsedda att ha ett objekt, en ursäkt för att gå halvt över London mellan te och middag. När rävhuntern jaktar för att bevara rasen, och golfaren spelar för att öppna utrymmen kan bevaras från byggare, så när önskan kommer över oss att gå gata som pratar med blyertsen gör för ett påskott och stiger upp vi säger: "Jag måste verkligen köpa en penna," som om vi under skydd av denna ursäkt skulle kunna hänge oss säkert till det största nöjet i stadslivet genom att vintern promenera i Londons gator.

Timmen ska vara kvällen och säsongsvinteren, för på vintern är champagnens ljusstyrka och gatorna trevliga. Då blir vi inte spottade som på sommaren av längtan efter skugga och ensamhet och söta luftar från hösfält. Kvällstimmen ger oss också den ansvarslöshet som mörkret och lampan ger. Vi är inte längre helt oss själva. När vi går ut ur huset på en fin kväll mellan fyra och sex kastar vi bort det jag känner oss genom och blir en del av den stora republikanska armén av anonyma trampare, vars samhälle är så behaglig efter ensamheten i ens eget rum. Där sitter vi omgiven av föremål som ständigt uttrycker konstigheten i våra egna temperament och upprätthåller minnen från vår egen upplevelse. Den skålen på mantelstycket köpes till exempel på Mantua på en blåsig dag. Vi lämnade butiken när den olyckliga gamla kvinnan plockade på våra kjolar och sa att hon skulle svälta en av dessa dagar, men "Ta det!" Ropade hon och kastade den blå och vita porslinskålen i våra händer som om hon ville aldrig bli påmindad om hennes kvixotiska generositet. Så oskyldigt, men trots att vi misstänker hur illa vi hade blivit flyktade vi tillbaka det till det lilla hotellet där, mitt på natten, gästgivaren krånglade så våldsamt med sin fru att vi alla lutade ut på gården för att titta, och såg vinstockarna snöras mellan pelarna och stjärnorna vita på himlen. Ögonblicket stabiliserades, stämplade som ett mynt outplånligt bland en miljon som gled omöjligt. Där var också den melankoliska engelsmannen, som steg upp bland kaffekopparna och de små järnborden och avslöjade hemligheterna för hans själ - som resenärer gör. Allt detta - Italien, den blåsiga morgonen, vinrankorna snörde om pelarna, engelsmannen och hemligheterna för hans själ uppåt i ett moln från porslinskålen på mantelstycket. Och där, när våra ögon faller mot golvet, är den bruna fläcken på mattan. Mr Lloyd George gjorde det. ”Mannen är en djävul!” Sa Cummings och satte ner vattenkokaren som han skulle fylla tekanna så att den brann en brun ring på mattan.

Men när dörren stängs av oss försvinner allt det. Den skalliknande täckningen som våra själar har utsöndrat för att hysa sig själva, för att göra sig själva en form som skiljer sig från andra, är trasig, och det finns kvar av alla dessa rynkor och grovheter en central ostron av uppfattningsförmåga, ett enormt öga. Hur vacker en gata är på vintern! Det avslöjas och döljs på en gång. Här kan man vagt spåra symmetriska raka vägar till dörrar och fönster; här under lamporna finns flytande öar med blekt ljus genom vilka snabbt passerar ljusa män och kvinnor, som för all sin fattigdom och skamhet bär en viss look av orealitet, en triumfluft, som om de hade gett livet slippet, så att livet, lurat av sitt byte, misslyckas utan dem. Men trots allt glider vi bara smidigt på ytan. Ögat är inte en gruvarbetare, inte en dykare, inte en sökande efter begravd skatt. Det flyter oss smidigt ner i en bäck; vilar, pausar, sover hjärnan kanske som den ser ut.

Hur vacker en London-gata är då, med dess ljusöar och dess långa mörka dungar, och på ena sidan av det kanske ett trädströat, gräsodlat utrymme där natten viker sig för att sova naturligt och när man passerar järnräcke, hör man de små sprickor och omrörningar av blad och kvist som verkar anta tystnaden i åkrar runtom dem, en uggla hooting, och långt ifrån rasen från ett tåg i dalen. Men detta är London, påminns vi; högt bland de nakna träden hänger avlånga ramar av rödaktiga gula ljusfönster; det finns glanspunkter som bränner stadigt som låga stjärnor-lampor; denna tomma mark, som håller landet i sig och dess frid, är bara en torg i London, omgiven av kontor och hus där på denna timme bränn hårda ljus över kartor, över dokument, över skrivbord där kontorister sitter vända med våt pekfinger filerna av oändliga korrespondenser; eller mer genomströmt vågljuset vinkar och lampljuset faller på avskildheten i vissa rymliga rum, dess fåtöljer, dess papper, sitt porslin, sitt inlagda bord och en kvinnas figur, som exakt mäter det exakta antalet skedar te vilken-Hon ser på dörren som om hon hörde en ring nere och någon frågar, är hon inne?

Men här måste vi sluta peremptorily. Vi riskerar att gräva djupare än ögat godkänner; vi hindrar vår passage ner i den släta strömmen genom att fånga vid någon gren eller rot. När som helst kan den sovande armén röra sig och väcka i oss tusen fioler och trumpeter som svar; människors armé får väcka sig själv och hävda alla dess odligheter och lidande och svårigheter. Låt oss samla lite längre, bara vara nöjda med ytor - den glansiga glansen hos motoriska omnibus; slaktens butiks kött med sin gula flanker och lila biffar; de blå och röda blommorna som brinner så tappert genom tallriksglaset i blomsterhandlarnas fönster.

För ögat har denna konstiga egenskap: den vilar bara på skönhet; som en fjäril söker den färg och solar sig i värme. På en vinternatt som denna, när naturen har haft svårt att polera och smaka sig själv, tar den tillbaka de vackraste troféerna, bryter av små klumpar av smaragd och korall som om hela jorden var gjord av ädelsten. Det som det inte kan göra (man talar om det genomsnittliga oprofessionella ögat) är att komponera dessa troféer på ett sådant sätt att de får mer otydliga vinklar och relationer. Därför blir vi medveten om mättnad efter en långvarig diet av denna enkla, sockerbara biljett, av ren och okomponerad skönhet. Vi stannar vid dörren till bagagerummet och gör en liten ursäkt, som inte har något att göra med den verkliga anledningen, för att vi veckade upp den ljusa tillbehören på gatorna och drar tillbaka till en skumrare kammare där vi kan fråga, när vi höja vår vänstra fot lydigt på stativet: "Hur är det då att vara en dvärg?"

Hon kom in eskorterad av två kvinnor som, av normal storlek, såg ut som välvilliga jättar bredvid henne. Leende till butiksflickorna tycktes de fråga sig något i hennes deformitet och försäkrade henne om deras skydd. Hon bar det snygga men apologetiska uttrycket vanligt på ansiktet på de deformerade. Hon behövde deras vänlighet, men ändå väckte hon det. Men när butiksflickan hade kallats och gigantinnorna, leende övergiven, bad om skor för "den här damen" och flickan hade skjutit det lilla stativet framför henne, drog dvärgen hennes fot ut med en impetuositet som tycktes påstå all vår uppmärksamhet. Titta på det där! Titta på det där! hon tycktes kräva av oss alla, när hon kastade ut sin fot, ty se det var den välformade, perfekt proportionerade foten av en välvuxen kvinna. Det var välvt; det var aristokratiskt. Hennes sätt förändrades när hon tittade på det som vilade på stativet. Hon såg lugnt och nöjd ut. Hennes sätt blev full av självförtroende. Hon skickade efter sko efter sko; hon försökte par efter par. Hon stod upp och piruettade framför ett glas som speglade foten endast i gula skor, i fawn skor, i skor med ödla hud. Hon lyfte upp sina små kjolar och visade sina små ben. Hon tänkte att, trots allt, fötter är den viktigaste delen av hela personen; kvinnor, sade hon till sig själv, har varit älskade för sina fötter bara. Hon såg ingenting annat än hennes fötter, hon föreställde sig kanske att resten av hennes kropp var av ett stycke med de vackra fötter. Hon var klättigt klädd, men hon var redo att skylla pengar på skorna. Och eftersom detta var det enda tillfälle som hon var het rädd för att bli tittad på men positivt begärde uppmärksamhet, var hon redo att använda alla apparater för att förlänga valet och passningen. Se på mina fötter, hon verkade säga, när hon tog ett steg på detta sätt och sedan ett steg på det sättet. Butikflickan måste med gott humör ha sagt något smickrande, för plötsligt lyser hennes ansikte i extas. Men trots allt hade gigantinnehavarna, även om de var välvilliga, sina egna affärer att se till; hon måste bestämma sig; hon måste bestämma vilket hon ska välja. Till slut valde paret, och när hon gick ut mellan sina vårdnadshavare, med paketet svängande från fingret, blekade ekstasen, kunskapen återvände, den gamla klyftan, den gamla ursäkten kom tillbaka och när hon hade nått igen var hon bara en dvärg.

Men hon hade ändrat stämningen; hon hade kallat sig till en atmosfär som, när vi följde henne ut på gatan, verkade faktiskt skapa den humpade, vridna, deformerade. Två skäggiga män, bröder, tydligen stenblinda, stödde sig själva genom att vila en hand på huvudet på en liten pojke mellan dem, marscherade ner på gatan. På kom de med den oöverträffade men trällande trampen för de blinda, som verkar låna till deras tillvägagångssätt något av terroren och oundvikligheten i ödet som har överträffat dem. När de passerade, höll rakt på, tycktes den lilla konvojen klyva sig förbi förbipasserande med momentumet för dess tystnad, dess direkthet, dess katastrof. I själva verket hade dvärgen startat en hobbling grotesk dans som alla på gatan nu överensstämmer med: den stouta damen stram stram i glänsande segelskinn; den svagare pojken suger sin pinne i silver; den gamle mannen krattade på en dörr som om han plötsligt övervunnits av det mänskliga skådets absurde satt sig ner för att titta på det - allt sammanfogades i hobble och kranen i dvärgens dans.

I vilka sprickor och krokar, kan man fråga, lämnade de sig in, det här lindrade företaget av stopp och blinda? Här, kanske, i de översta rummen i dessa trånga gamla hus mellan Holborn och Soho, där människor har sådana queer-namn, och bedriver så många nyfikna affärer, är guldslagare, dragspels, täckknappar eller stödjande liv, med ännu större fantastiska , på en trafik i koppar utan tefat, porslinshandtag och högfärgade bilder av martyrhelgon. Där loger de in, och det verkar som om damen i sälskinnjackan måste hitta liv som är acceptabelt och passerar tiden på dagen med dragspelspaken, eller mannen som täcker knappar; livet som är så fantastiskt kan inte vara helt tragiskt. De oroar oss inte, vi spottar, vårt välstånd; när vi plötsligt vrider på hörnet stöter vi på en skäggig jud, vild, hungerbiten, blickande ut ur hans elände; eller passera den humpade kroppen av en gammal kvinna kastad övergiven på trappan till en offentlig byggnad med en kappa över henne som den hastiga täckningen som kastas över en död häst eller åsna. Vid sådana sevärdheter verkar ryggradens nerver stå upprätt; en plötslig blossa är märkt i våra ögon en fråga ställs som aldrig besvaras. Ofta väljer dessa försvagade att inte ligga en sten som kastas från teatrar, inom hörsel av tunnorgan, nästan, som natten drar på, inom beröring av paljetter och ljusa ben av diners och dansare. De ligger nära butiksfönstren där handeln erbjuder en värld av gamla kvinnor som ligger utanför dörren, av blinda män, av hobblande dvärgar, soffor som stöds av förgyllda halsar av stolta svanar; bord inlagda med korgar med många färgade frukter; sidoväggar som är belagda med grön marmor desto bättre för att stödja vikten av vildhuvuden; och mattor så mjukade med åldern att deras nejlikor nästan har försvunnit i ett ljusgrönt hav.

Övergripande, skimrande, allt verkar oavsiktligt men på ett mirakulöst sätt ströat med skönhet, som om strömmen av handel som deponerar sin börda så punktligt och prosaiskt vid stränderna på Oxford Street hade den här natten inte kastat upp något annat än skatt. Utan att tänka på att köpa är ögat sportigt och generöst; det skapar; det pryder; det förbättras. Står man ut på gatan kan man bygga upp alla kamrarna i ett imaginärt hus och möta dem efter ens vilja med soffa, bord, matta. Det mattan kommer att göra för hallen. Den albasterskålen ska stå på ett sniden bord i fönstret. Vår glädje ska återspeglas i den tjocka runda spegeln. Men efter att ha byggt och möblerat huset är det lyckligtvis ingen skyldighet att äga det; man kan demontera det i blinkande öga och bygga och inreda ett annat hus med andra stolar och andra glasögon. Eller låt oss hänge oss åt de antika juvelerarna, bland ringarna och de hängande halsbanden. Låt oss till exempel välja dessa pärlor och föreställa oss hur, om vi sätter på dem, livet skulle förändras. Det blir direkt mellan två och tre på morgonen; lamporna brinner mycket vitt på de öde gatorna i Mayfair. Endast motorbilar är utomlands på denna timme, och man har en känsla av tomhet, luftighet, avskild glädje. Bära pärlor, klädd i siden, en går ut på en balkong med utsikt över trädgården i sovande Mayfair. Det finns några lampor i sovrummen till stora kamrater som återvänts från domstolen, av silkeslagna fotmän, av kuponger som har pressat händerna på statsmän. En katt kryper längs trädgårdsväggen. Kärleksskapande pågår på ett förnuftigt sätt, förföriskt på de mörkare platserna i rummet bakom tjocka gröna gardiner. Promenera stillsamt som om han promenerade på en terrass under vilken England och landskapen ligger solbadade, berättar den åldriga premiärministern till Lady So-and-So med lockarna och smaragderna den verkliga historien om någon stor kris i affären av landet. Vi verkar rida på toppen av det högsta mastens högsta mast; och samtidigt vet vi att ingenting av detta slag betyder något; kärlek bevisas inte på detta sätt, och inga stora prestationer fullbordas således; så att vi idrottar med ögonblicket och prenar våra fjädrar i det lätt, när vi står på balkongen och tittar på den månbelysta katten krypa längs prinsessan Marias trädgårdsvägg.

Men vad kan vara mer absurt? Det är i själva verket på stroke av sex; det är en vinterkväll; vi går till Strand för att köpa en penna. Hur är vi då också på en balkong och bär pärlor i juni? Vad kan vara mer absurt? Ändå är det naturens dårskap, inte vår. När hon handlade om sitt främsta mästerverk, skapandet av människan, borde hon bara ha tänkt på en sak. Istället vände hon på huvudet, tittar över axeln, till var och en av oss, hon låter krypa instinkter och önskningar som helt och hållet är i överensstämmelse med hans huvudsakliga varelse, så att vi är streckade, brokiga, allt av en blandning; färgerna har körts. Är det sanna jaget som står på trottoaren i januari, eller det som böjer sig över balkongen i juni? Är jag här, eller är jag där? Eller är det sanna jaget varken detta eller det, varken här eller där, men något så varierat och vandrande att det är bara när vi ger tyngen till dess önskemål och låter det ta sig obehindrat att vi verkligen är oss själva? Omständigheter tvingar enhet; för bekvämlighetens skull måste en man vara en helhet. Den goda medborgaren när han öppnar sin dörr på kvällen måste vara bankir, golfare, make, far; inte en nomad som vandrar i öknen, en mystiker som stirrar på himlen, en debauchee i slummen i San Francisco, en soldat som leder en revolution, en pariah som skriker av skepsis och ensamhet. När han öppnar sin dörr måste han köra fingrarna genom håret och sätta sitt paraply på stativet som resten.

Men här, ingen för snart, är de begagnade bokhandlarna. Här hittar vi förankring i dessa svårigheter att vara; här balanserar vi oss efter gatornas strålar och elände. Själva sikten av bokhandlarens hustru med foten på skärmen, som sitter bredvid en bra koleld, skärmad från dörren, är nykter och glad. Hon läser aldrig, eller bara tidningen; hennes tal, när det lämnar bokförsäljning, vilket det gör så gärna, handlar om hattar; hon tycker att en hatt är praktisk, säger hon, liksom vacker. 0 nej, de bor inte i butiken; de bor i Brixton; hon måste ha lite grönt att titta på. På sommaren står en burk med blommor som odlas i hennes egen trädgård på toppen av en dammig hög för att liva upp butiken. Böcker finns överallt; och alltid fyller samma känsla av äventyr oss. Begagnade böcker är vilda böcker, hemlösa böcker; de har samlats i stora flockar med brokig fjäder och har en charm som de tämjade volymerna i biblioteket saknar. Dessutom kan vi i detta slumpmässiga diverse företag gnida mot någon fullständig främling som med tur blir till den bästa vän vi har i världen. Det finns alltid ett hopp, när vi når ner en gråvit bok från en övre hylla, riktad av dess luft av skamhet och öde, att träffas här med en man som åkte på hästryggen för över hundra år sedan för att utforska ullmarknaden i Midlands och Wales; en okänd resenär, som stannade på värdshus, drack sin halvliter, noterade vackra flickor och allvarliga sedvänjor, skrev allt ned hårt, kraftigt för ren kärlek till det (boken publicerades på egen bekostnad); var oändligt prosy, upptagen och saklig, och så låta strömma in utan att han visste det själva doften av järnekar och hö tillsammans med ett sådant porträtt av sig själv som ger honom för evigt en plats i sinnets hjärna spiselvrå. Man kan köpa honom för arton penn nu. Han är markerad med tre och sex pence, men bokhandlarens hustru, som ser hur slitna omslagen är och hur länge boken har stått där sedan den köptes vid en försäljning av ett gentleman-bibliotek i Suffolk, kommer att släppa den där.

Således, när vi tittar runt bokhandlaren, skapar vi andra sådana plötsliga lustiga vänskap med det okända och de försvunna vars enda skiva till exempel är den här lilla dikten, så ganska tryckt, så fin graverad, också med ett porträtt av författaren . För han var en poet och drunknade otidig, och hans vers, mild som den är och formell och sententious, skickar fortfarande ett skräckt ljudljud som ett pianoorgel som spelas i någon bakgata, som återspeglas av en gammal italiensk orgelkvarn i en corduroy jacka. Det finns också resenärer, rad på rad av dem, som fortfarande vittnar om oändliga spindrar som de var, till de besvär som de uthärde och solnedgångarna som de beundrade i Grekland när drottning Victoria var en flicka. En turné i Cornwall med ett besök i tenngruvorna ansågs värdig att omfatta rekord. Människor gick långsamt upp Rhen och gjorde porträtt av varandra med indiskt bläck och satt och läste på däck bredvid en spiral med rep; de mätte pyramiderna; försvann mot civilisationen i åratal; konverterade niger i pestilential träsk. Denna packning upp och avgår, utforska öknar och fångar feber, bosätter sig i Indien under en livstid, penetrerar till och med till Kina och sedan återvänder för att leva ett parochialt liv vid Edmonton, tumlar och kastar på det dammiga golvet som ett oroligt hav, så rastlös Engelska är, med vågorna precis vid dörren. Resor och äventyrsvatten verkar bryta på små öar med allvarlig ansträngning och livslångt bransch stod i trasig kolonn på golvet. I dessa högar med puce-bundna volymer med förgyllda monogram på baksidan, avslöjar fundersamma prästmän evangelierna; forskare ska höras med sina hammare och deras mejslar klippa bort de antika texterna från Euripides och Aeschylus. Att tänka, kommentera, exponera fortsätter i en enorm takt runt omkring oss och över allt, som en punktlig, evigt tidvatten, tvättar det forntida havet av fiktion. Otaliga volymer berättar hur Arthur älskade Laura och de var separerade och de var olyckliga och sedan träffades de och de var lyckliga ändå efter, som var när Victoria styrde dessa öar.

Antalet böcker i världen är oändligt, och man tvingas skymta och nicka och gå vidare efter ett ögonblick av samtal, en förståelsesblick, eftersom man på gatan utanför fångar ett ord i förbigående och från en chansfras tillverkar livet ut. Det handlar om en kvinna som heter Kate att de pratar, hur "jag sa till henne ganska rak i går kväll ... om du inte tror att jag är värd en öre stämpel, sa jag ..." Men vem Kate är, och till vilken kris i deras vänskap som penningstämpeln hänvisar till, ska vi aldrig veta; för Kate sjunker under värmen från deras flyktighet; och här, vid gatahörnan, läggs en annan sida av livets volym öppet av synen av två män som konsulterar under lampstolpen. De stavar ut den senaste tråden från Newmarket i presspressnyheterna. Tror de då att förmögenheten någonsin kommer att omvandla sina trasor till päls och bredduk, slinga dem med klockkedjor och plantera diamantstift där det nu finns en trasig öppen skjorta? Men huvudströmmen av vandrare på denna timme sveper för snabbt för att låta oss ställa sådana frågor. De är inslagna, i denna korta passage från arbete till hemmet, i någon narkotisk dröm, nu när de är fria från skrivbordet och har den friska luften på kinderna. De tar på sig de ljusa kläderna som de måste hänga med och låsa nyckeln hela resten av dagen, och är stora cricketers, berömda skådespelerskor, soldater som har räddat sitt land vid behov av timmar. Drömmer, gestikulerar, mumlar ofta några ord högt, de sveper över Stranden och över Waterloo Bridge varifrån de kommer att slängas i långa skrallande tåg, till någon prim liten villa i Barnes eller Surbiton där synen på klockan i hallen och hallen lukten av kvällsmaten i källaren punkterar drömmen.

Men vi har kommit till Stranden nu, och när vi tvekar på trottoarkanten, börjar en liten stav om längden på ens finger att lägga sin bar över livets hastighet och överflöd. "Jag måste verkligen måste jag verkligen måste" - det är det. Utan att undersöka efterfrågan kramar sinnet till den vana tyrannen. Man måste, man måste alltid göra något eller annat; det är inte tillåtet att bara njuta av sig själv. Var det inte av den anledningen som vi för en tid sedan tillverkade ursäkten och uppfann behovet av att köpa något? Men vad var det? Ah, vi minns, det var en blyertspenna. Låt oss gå och köpa den här pennan. Men precis när vi vänder oss till att följa budet, bestrider ett annat jag tyrannens rätt att insistera. Den vanliga konflikten inträffar. Utbredda bakom pliktstången ser vi hela bredden i floden Thems-hela, sorgfull, fridfull. Och vi ser det genom ögonen på någon som lutar sig över vallen på en sommarkväll utan vård i världen. Låt oss köpa pennan; låt oss gå på jakt efter denna person - och snart blir det uppenbart att denna person är oss själva. För om vi kunde stå där där vi stod för sex månader sedan, skulle vi inte vara igen som vi då var lugn, avskild, nöjd? Låt oss försöka då. Men floden är grovare och gråare än vi kom ihåg. Tidvattnet rinner ut till havet. Den tar med sig en bogserbåt och två pråmar, vars last av halm är tätt bundet under presenningslocken. Det finns också nära oss ett par som lutar sig över balustraden med den nyfikna bristen på självmedvetandeälskare, som om vikten av affären de bedriver påståenden utan att ifrågasätta övergivenhet till mänskligheten. Sevärdheterna vi ser och ljuden vi hör nu har ingen av kvaliteten i det förflutna; Vi har inte heller haft någon del i lugnet hos den person som för sex månader sedan stod exakt var vi nu stod. Hans är döds lycka; vår osäkerhet i livet. Han har ingen framtid; framtiden invaderar till och med vår fred. Det är först när vi ser på det förflutna och tar ur det osäkerhetselementet att vi kan njuta av perfekt fred. Som det är måste vi vända, vi måste korsa Stranden igen, vi måste hitta en butik där de, även på denna timme, kommer att vara redo att sälja en penna.

Det är alltid ett äventyr att komma in i ett nytt rum för dess ägares liv och karaktärer har destillerat sin atmosfär in i det, och direkt in i det ger vi en ny känslavåg. Här, utan tvekan, i stationärens butik hade folk grälat. Deras ilska sköt genom luften. De slutade båda; den gamla kvinnan - de var uppenbarligen man och hustru - gick tillbaka till ett bakrum; den gamla mannen vars rundade panna och kulaögon skulle ha sett bra ut på framsidan av någon Elizabethan folio, stannade för att tjäna oss. ”En penna, en penna,” upprepade han, ”säkert, säkert.” Han talade med den distraherande men ändå effusiviteten hos en vars känslor har väckts och kontrolleras i full översvämning. Han började öppna låda efter låda och stängde dem igen. Han sa att det var mycket svårt att hitta saker när de hade så många olika artiklar. Han inledde en berättelse om någon juridisk gentleman som hade kommit i djupa vatten på grund av sin fru beteende. Han hade känt honom i flera år; han hade varit kopplad till templet i ett halvt sekel, sa han, som om han ville att hans fru i bakrummet skulle höra honom. Han upprörde en låda med gummiband. Till slut, besviken över sin inkompetens, drev han upp svängdörren och ropade grovt: "Var håller du pennorna?" Som om hans fru hade gömt dem. Den gamla damen kom in. När hon tittade på ingen satte hon handen med en fin luft av rättvis allvar på den högra ramen. Det fanns blyertspennor. Hur kunde han då klara sig utan henne? Var hon inte nödvändig för honom? För att hålla dem där, stående sida vid sida i tvångsneutralitet, måste man vara särskilt i sitt val av pennor; detta var för mjukt, så för hårt. De stod tyst och tittade på. Ju längre de stod där, desto lugnare växte de; deras hetta sjönk, deras ilska försvann. Utan ett ord på någon av sidorna bestod gränsen. Den gamle mannen, som inte skulle ha skamat Ben Jonsons titel, nådde rutan tillbaka till sin rätta plats, böjde djupgående sin godnatt för oss, och de försvann. Hon skulle få ut sin sömnad; han skulle läsa sin tidning; Kanarieöarna skulle sprida dem opartiskt med frö. Striden var över.

I dessa minuter där ett spöke har sökt, en gräl sammansatt och en penna köpta, hade gatorna blivit helt tomma. Livet hade dragit sig tillbaka till översta våningen och lampor tändes. Trottoaren var torr och hård; vägen var av hamrat silver. När man gick hem genom öde kunde man säga sig historien om dvärgen, om de blinda männen, om festen i Mayfair-herrgården, om grälen i stationens butik. In i vart och ett av dessa liv kunde man tränga in ett litet sätt, tillräckligt långt för att ge sig själva en illusion att man inte är bunden till ett enda sinne, men kan sätta på sig kort i några minuter kroppens och sinnets andra. Man kan bli en tvättkvinna, en publican, en gatesångare. Och vilken större glädje och förundran kan det vara än att lämna de raka personlighetslinjerna och avvika in i de vandringsleder som leder under brambles och tjocka trädstammar in i hjärtat av skogen där de vilda djuren bor, våra medmän?

Det är sant: att fly är den största njutningen; gatan som spöker på vintern den största äventyren. Fortfarande när vi närmar oss vår egen dörr igen, är det tröstande att känna de gamla ägodelarna, de gamla fördomarna, vika oss runt; och jaget, som har blåst omkring vid så många gatahörnor, som har slagit som en mal vid så många otillgängliga lyktor, skyddade och inneslutna. Här är återigen den vanliga dörren; här vände stolen när vi lämnade den och porslinskålen och den bruna ringen på mattan. Och här - låt oss undersöka det ömt, låt oss röra det med vördnad - är den enda bytet vi har fått från alla stadens skatter, en blyertspenna.