Den andra japanska soldaten för andra världskriget Hiroo Onoda

1944 överfördes lt Hiroo Onoda av den japanska armén till den avlägsna filippinska ön Lubang. Hans uppdrag var att bedriva geriljakrig under andra världskriget. Tyvärr fick han aldrig officiellt veta att kriget var slut; så i 29 år fortsatte Onoda att leva i djungeln, redo för när hans land igen skulle behöva sina tjänster och information. Ätande kokosnötter och bananer och skickligt undviker sökande partier som han trodde var fiendens speider, gömde sig Onoda i djungeln tills han slutligen kom ut från öns mörka urtag 19 mars 1972.

Uppmanad

Hiroo Onoda var 20 år gammal när han kallades upp för att gå med i armén. Då var han långt hemifrån och arbetade på en filial av Tajima Yoko-handelsföretaget i Hankow (nu Wuhan), Kina. Efter att ha passerat sitt fysiska slutade Onoda sitt jobb och återvände till sitt hem i Wakayama, Japan i augusti 1942 för att komma i fysiskt toppskick.

I den japanska armén utbildades Onoda som officer och valdes därefter att utbildas vid en imperialistisk underrättelseskola. På denna skola lärdes Onoda hur man samlar intelligens och hur man bedriver geriljakrig.

I Filippinerna

Den 17 december 1944 åkte lan Hiroo Onoda till Filippinerna för att gå med i Sugi-brigaden (åttonde divisionen från Hirosaki). Här fick Onoda order av major Yoshimi Taniguchi och major Takahashi. Onoda beordrades att leda Lubang Garrison i geriljakrig. När Onoda och hans kamrater gjorde sig redo att lämna på sina separata uppdrag stannade de förbi för att rapportera till divisionens befälhavare. Divisionens befälhavare beordrade:

Du är absolut förbjuden att dö av din egen hand. Det kan ta tre år, det kan ta fem, men vad som än händer kommer vi tillbaka för dig. Fram till dess, så länge du har en soldat, ska du fortsätta leda honom. Du kanske måste leva på kokosnötter. Om det är så, lev på kokosnötter! Under inga omständigheter [ska] du ge upp ditt liv frivilligt. ¹

Onoda tog dessa ord mer bokstavligt och seriöst än avdelningsbefälhavaren någonsin kunde ha betydd dem.

På ön Lubang

En gång på ön Lubang skulle Onoda spränga piren vid hamnen och förstöra Lubang flygfält. Tyvärr beslutade garnisonscheferna, som var oroliga för andra frågor, att inte hjälpa Onoda på sitt uppdrag och snart överträffades ön av de allierade.

De återstående japanska soldaterna, inklusive Onoda, drog sig tillbaka till de inre regionerna på ön och delades upp i grupper. När dessa grupper minskade i storlek efter flera attacker, delades de återstående soldaterna i celler på tre och fyra personer. Det fanns fyra personer i Onodas cell: Korporal Shoichi Shimada (30 år), privat Kinshichi Kozuka (24 år), privat Yuichi Akatsu (22 år) och Lt Hiroo Onoda (23 år).

De bodde mycket nära varandra, med bara några få förnödenheter: kläderna de hade på sig, en liten mängd ris, och var och en hade en pistol med begränsad ammunition. Rationalisering av riset var svårt och orsakade slagsmål, men de kompletterade det med kokosnötter och bananer. Ibland kunde de döda en civils ko för mat.

Cellerna skulle spara sin energi och använda geriljataktiker för att slåss i skrot. Andra celler fångades eller dödades medan Onoda fortsatte att slåss från inre.

Kriget är över ... Kom ut

Onoda såg först en broschyr som hävdade att kriget var över i oktober 1945. När en annan cell hade dödat en ko, hittade de en broschyr som lämnades av öborna som skrev: "Kriget avslutades den 15 augusti. Kom ner från bergen!"² Men när de satt i djungeln så verkade broschyren bara inte vara meningsfull, för en annan cell hade skjutits på för några dagar sedan. Om kriget var över, varför skulle de fortfarande vara under attack? Nej, beslutade de, broschyren måste vara en smart ruse av de allierade propagandisterna.

Återigen försökte omvärlden kontakta de överlevande som bodde på ön genom att släppa broschyrer från en Boeing B-17 nära slutet av 1945. På dessa broschyrer trycktes överlämningsordern från general Yamashita från den fjortonde armén.

Efter att ha gömt sig på ön i ett år och med det enda beviset på att kriget var slut var denna broschyr granskade Onoda och de andra varje bokstav och varje ord på detta papper. En mening i synnerhet verkade misstänksam, den sade att de som övergav sig skulle få "hygienisk stöd" och "dras" till Japan. Återigen trodde de att detta måste vara ett allierat fängelse.

Broschyr efter broschyr tappades. Tidningar fanns kvar. Fotografier och brev från släktingar tappades. Vänner och släktingar uttalade sig över högtalare. Det var alltid något misstänkt, så de trodde aldrig att kriget verkligen hade slutat.

Över åren

År efter år kretsade de fyra männa i regnet, sökte efter mat och attackerade ibland bybor. De avfyrade byborna eftersom, "Vi ansåg att människor som var klädda som öboer var fiendtliga trupper i förklädnad eller fiendespioner. Beviset på att de var var att när vi sköt på en av dem, kom ett sökparti strax efteråt." Det hade blivit en cykel av vantro. Isolerade från resten av världen verkade alla vara fienden.

1949 ville Akatsu ge sig. Han berättade inte för någon av de andra; han gick bara bort. I september 1949 kom han framgångsrikt bort från de andra och efter sex månader på egen hand i djungeln kapitulerade Akatsu. Till Onodas cell verkade detta som en säkerhetsläcka och de blev ännu mer försiktiga med sin position.

I juni 1953 sårades Shimada under en skärmflygning. Även om hans bensår långsamt blev bättre (utan mediciner eller bandage) blev han dyster. Den 7 maj 1954 dödades Shimada i en skärmflygning på stranden vid Gontin.

I nästan 20 år efter Shimads död fortsatte Kozuka och Onoda att leva tillsammans i djungeln, i väntan på den tid då de igen skulle behövas av den japanska armén. Enligt divisionschefens instruktioner trodde de att det var deras uppgift att förbli bakom fiendens linjer, återansluta och samla underrättelser för att kunna utbilda japanska trupper i geriljakrigföring för att återfå de filippinska öarna.

Surrendering till sist

I oktober 1972, vid 51 års ålder och efter 27 års gömd, dödades Kozuka under en kollision med en filippinsk patrull. Även om Onoda officiellt förklarades död i december 1959, bevisade Kozukas kropp sannolikheten för att Onoda fortfarande lever. Sökpartier skickades ut för att hitta Onoda, men ingen lyckades.

Onoda var nu på egen hand. Han kom ihåg att befäl för divisionschefen inte kunde döda sig ännu, men han hade inte längre en enda soldat att befalla. Onoda fortsatte att gömma sig.

År 1974 beslutade ett högskoleavfall med namnet Norio Suzuki att resa till Filippinerna, Malaysia, Singapore, Burma, Nepal och kanske några andra länder på väg. Han berättade för sina vänner att han skulle leta efter Onoda, en panda och den avskyvärda snögubben. Där så många andra hade misslyckats lyckades Suzuki. Han hittade lan Onoda och försökte övertyga honom om att kriget var över. Onoda förklarade att han bara skulle överge sig om hans befälhavare beordrade honom att göra det.

Suzuki reste tillbaka till Japan och hittade Onodas tidigare befälhavare, major Taniguchi, som hade blivit bokhandlare. Den 9 mars 1974 träffade Suzuki och Taniguchi Onoda på en förutbestämd plats och major Taniguchi läste de order som uppgav att all stridsaktivitet skulle upphöra. Onoda blev chockad och till en början vantro. Det tog lite tid innan nyheterna sjönk in.

Vi förlorade verkligen kriget! Hur kunde de ha varit så slarviga?

Plötsligt blev allt svart. En storm rasade inuti mig. Jag kände mig som en dåre för att ha varit så spänd och försiktig på vägen hit. Värre än så, vad hade jag gjort under alla dessa år?

Gradvis sjönk stormen och för första gången förstod jag verkligen: mina trettio år som geriljakämpe för den japanska armén var plötsligt avslutade. Detta var slutet.

Jag drog tillbaka bulten på min gevär och lossade kulorna ...

Jag slappte av förpackningen som jag alltid hade med mig och lade pistolen ovanpå. Skulle jag verkligen inte ha mer användning för den här geväret som jag hade polerat och tagit hand om som ett barn alla dessa år? Eller Kozukas gevär, som jag hade gömt i en spricka i klipporna? Hade kriget verkligen slut för trettio år sedan? Om det hade gjort, vad hade Shimada och Kozuka dog för? Om det som hände var sant, hade det inte varit bättre om jag hade dött med dem?

Under de 30 åren som Onoda förblev dolda på ön Lubang hade han och hans män dödat minst 30 filippinor och skadat ungefär 100 andra. Efter formellt överlämnande till den filippinska presidenten Ferdinand Marcos benådade Marcos Onoda för sina brott medan han gömde sig.

När Onoda nådde Japan, hyllades han en hjälte. Livet i Japan var mycket annorlunda än när han lämnade den 1944. Onoda köpte en ranch och flyttade till Brasilien men 1984 flyttade han och hans nya fru tillbaka till Japan och grundade ett naturläger för barn. I maj 1996 återvände Onoda till Filippinerna för att återigen se ön som han hade gömt sig i 30 år.

Torsdagen den 16 januari 2014 dog Hiroo Onoda 91 år.

Resurser och vidare läsning

• Hiroo Onoda,No Surrender: My Thirty-Year War (New York: Kodansha International Ltd., 1974) 44.
• Onoda,Ingen övergivande; 75. 3. Onoda, No Surrender94. 4. Onoda, No Surrender7. 5. Onoda, No Surrender14-15.
• "Hiroo tillbedjan." Tid 25 mars 1974: 42-43.
• "Gamla soldater dör aldrig." Newsweek 25 mars 1974: 51-52.
• Onoda, Hiroo. No Surrender: My Thirty-Year War. Trans. Charles S. Terry. New York: Kodansha International Ltd., 1974.
• "Var det fortfarande är 1945." Newsweek 6 november 1972: 58.