Förhållandet mellan USA och Storbritannien efter andra världskriget

USA: s president Barack Obama och den brittiska premiärministern David Cameron bekräftade ceremoniellt den amerikansk-brittiska "speciella relationen" vid möten i Washington i mars 2012. Andra världskriget gjorde mycket för att stärka detta förhållande, liksom det 45-åriga kalla kriget mot Sovjetunionen och andra kommunistiska länder.

Efter andra världskriget

Amerikansk och brittisk politik under kriget förutsatte den angloamerikanska dominansen av efterkrigstidens politik. Storbritannien förstod också att kriget gjorde USA till den främsta partner i alliansen.

De två nationerna var chartermedlemmar i FN, ett andra försök till vad Woodrow Wilson hade föreställt sig som en globaliserad organisation för att förhindra ytterligare krig. Den första ansträngningen, Nations League, hade uppenbarligen misslyckats.

USA och Storbritannien var centrala för den övergripande kalla krigspolitiken för att innesluta kommunismen. President Harry Truman tillkännagav sin "Truman-doktrin" som svar på Storbritanniens uppmaning till hjälp i det grekiska inbördeskriget, och Winston Churchill (i mellan ordalag som premiärminister) myntade frasen "Järnridån" i ett tal om kommunistiska dominans i Östeuropa som han gav vid Westminster College i Fulton, Missouri.

De var också centrala för skapandet av Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato) för att bekämpa kommunistisk aggression i Europa. Vid slutet av andra världskriget hade sovjetiska trupper tagit större delen av Östeuropa. Sovjetledaren Josef Stalin vägrade att avstå från de länderna, med avsikt att antingen fysiskt ockupera dem eller göra dem till satellitstater. Rädd för att de kan behöva allieras för ett tredje krig på det kontinentala Europa, USA och Storbritannien föreställde Nato som den gemensamma militära organisationen som de skulle slåss mot ett potentiellt andra världskriget.

1958 undertecknade de två länderna lagen om ömsesidigt försvar av U.S.-Storbritannien, som tillät Förenta staterna att överföra nukleära hemligheter och materiel till Storbritannien. Det tillät också Storbritannien att genomföra atomundersökningar i Förenta staterna, som började 1962. Det övergripande avtalet gjorde det möjligt för Storbritannien att delta i kärnvapenloppet; Sovjetunionen fick tack vare spionage och amerikanska informationsläckor kärnvapen 1949.

USA har periodvis också gått med på att sälja missiler till Storbritannien.

Brittiska soldater anslöt sig till amerikaner under Korea-kriget, 1950-53, som en del av ett FN-mandat för att förhindra kommunistisk aggression i Sydkorea, och Storbritannien stödde det amerikanska kriget i Vietnam på 1960-talet. Den ena händelsen som ansträngde angloamerikanska förbindelser var Suez-krisen 1956.

Ronald Reagan och Margaret Thatcher

USA: s president Ronald Reagan och den brittiska premiärministern Margaret Thatcher betecknade den "speciella relationen." Båda beundrade de andras politiska kunniga och allmänna vädjan.

Thatcher stödde Reagans återupptrappning av det kalla kriget mot Sovjetunionen. Reagan gjorde Sovjetunionens kollaps till ett av sina huvudmål, och han försökte uppnå det genom att återuppliva amerikansk patriotism (på en låg nivå efter Vietnam), öka amerikanska militära utgifter, attackera perifera kommunistiska länder (som Grenada 1983 ) och engagera sovjetledare i diplomati.

Reagan-Thatcher-alliansen var så stark att när Storbritannien skickade krigsfartyg för att attackera argentinska styrkor i Falklandsöarna, 1982, erbjöd Reagan ingen amerikansk opposition. Tekniskt sett borde USA ha motsatt sig det brittiska företaget både under Monroe-doktrinen, Roosevelt Corollary till Monroe-doktrinen och stadgan för Organisationen för amerikanska stater (OAS).

Persiska viken kriget

Efter att Saddam Husseins Irak invaderade och ockuperade Kuwait i augusti 1990 anslöt sig Storbritannien snabbt till Förenta staterna för att bygga en koalition av västra och arabiska stater för att tvinga Irak att överge Kuwait. Den brittiska premiärministern John Major, som just hade lyckats Thatcher, arbetade nära med U.S. President George H.W. Bush för att cementera koalitionen.

När Hussein ignorerade en tidsfrist för att dra sig ur Kuwait, startade de allierade ett sex veckors luftkrig för att mildra upp irakiska positioner innan de slog dem med ett 100-timmars markkrig.

Senare på 1990-talet ledde den amerikanska presidenten Bill Clinton och premiärminister Tony Blair sina regeringar när amerikanska och brittiska trupper deltog tillsammans med andra Nato-länder i 1999-ingripandet i Kosovo-kriget.

Krig mot terror

Storbritannien anslöt sig också snabbt till Förenta staterna i kriget mot terrorismen efter Al-Qaidas attacker på amerikanska mål 9/11. Brittiska trupper anslöt sig till amerikanerna i invasionen av Afghanistan i november 2001 samt invasionen av Irak 2003.

Brittiska trupper hanterade ockupationen av södra Irak med en bas i hamnstaden Basra. Blair, som stod inför ökade anklagelser om att han helt enkelt var en docka av USA: s president George W. Bush, meddelade en neddragning av den brittiska närvaron kring Basra 2007. År 2009 tillkännagav Blairs efterträdare Gordon Brown ett slut på det brittiska engagemanget i Irak Krig.