För många ivrig skräckfans kommer Titanis att bli bekant som rovfågeln i James Robert Smiths mest sålda roman "Flocken". Denna förhistoriska fågel kan säkert få sin andel av förödelse: på åtta meter höga och 300 kilo (ge eller ta några tum och kilo för möjliga sexuellt dimorfa skillnader mellan män och kvinnor), liknade den tidiga Pleistocene Titanis nära sin theropod dinosaurie förfäder som gick utrotade 60 miljoner år tidigare, särskilt med tanke på dess grova armar, massiva huvud och näbb, helt bipedal hållning och långt talade, gripande händer.
Liksom andra så kallade "terrorfåglar" hade Titanis en särskilt otäck jaktstil. Denna långbenade förhistoriska fågel överträffar lätt de mindre däggdjur, ödlor och fåglar i dess nordamerikanska ekosystem, vid vilken tidpunkt den skulle ta tag i sitt olyckliga rov i sina långa, vinglösa, tonade händer, förmedla det till sitt tunga näbb, basa det upprepade gånger på marken tills den var död, och sedan (förutsatt att den var liten nog) sväljer den hela, kanske spottar ut ben och päls. I själva verket var Titanis så väl anpassade övergripande att vissa paleontologer tror att denna fågel lyckades överleva till slutet av Pleistocene-epoken; övertygande fossila bevis för detta har dock ännu inte upptäckts.
Lika läskigt som det var, Titanis var inte den farligaste köttätande fågeln från förhistorisk tid, och inte lika förtjänande av epitheten "titanic" som den verkligt enorma elefantfågeln och jätte Moa. I själva verket var Titanis bara en sen nordamerikansk ättling till en familj av sydamerikanska köttätare, förorakiderna (typiserade av Phorusrhacos och Kelenken, båda också klassificerade som "terrorfåglar"), som uppnådde jämförbara storlekar. Vid den tidiga Pleistocene-epoken, för ungefär två miljoner år sedan, hade Titanis lyckats tränga in från sin förfäder Sydamerikanska livsmiljö till så långt norr som Texas och södra Florida, där den senare är "The Flock's" moderna miljö.