Beowulf The Old-English Epic

Följande artikel är ett utdrag av en post i 1911-upplagan av Encyclopaedia Britannica.

BEOWULF. Beowulfs epos, den ädla relikviteten från gammalengelsk, och verkligen av all tidig germansk litteratur, har kommit ner till oss i en enda MS., Skriven om 1000 e.Kr., som också innehåller den gamla engelska dikten av Judith, och är bunden med andra MSS. i en volym i bomullssamlingen nu på British Museum. Diktämnet är utnyttjandet av Beowulf, son till Ecgtheow och brorson till Hygelac, kungen av "Geatas" d.v.s.. folket, kallat i skandinaviska poster Gautar, från vilken en del av södra Sverige har fått sitt nuvarande namn Gotland.

Berättelsen

Följande är en kort beskrivning av historien, som naturligtvis delar sig upp i fem delar.

1. Beowulf, med fjorton följeslagare, seglar till Danmark för att erbjuda sin hjälp till Hrothgar, kung av danskarna, vars hall (kallad "Heorot") under tolv år har blivit obebodd av raser av ett slukande monster (tydligen i gigantisk mänsklig form ) kallade Grendel, en bosatt i avfallet, som nattligen brukade tvinga en entré och slakta några av de fångarna. Beowulf och hans vänner festas i den långt öde Heorot. På natten drar danskarna tillbaka och lämnar främlingarna ensamma. När alla utom Beowulf sover, går Grendel in, och de järnspärrade dörrarna har gett sig ett ögonblick till hans hand. En av Beowulfs vänner dödas; men Beowulf, obeväpnad, brottas med monsteret, och river hans arm från axeln. Grendel, trots dödligt skadade, bryter från erövrarens grepp och flyr från hallen. På morgonen följs hans blodfärgade spår tills det slutar på en avlägsen blotta.
2. All rädsla för att nu avlägsnas, den danska kungen och hans följare passerar natten i Heorot, Beowulf och hans kamrater logs någon annanstans. Hallen invaderas av Grendels mor, som dödar och tar bort en av de danska adlarna. Beowulf fortsätter till blotta, och beväpnad med svärd och korsett, kastar sig i vattnet. I en välvd kammare under vågorna kämpar han med Grendels mor och dödar henne. I valvet hittar han liken av Grendel; han skär av huvudet och tar tillbaka det i triumf.
3. Rikt belönad av Hrothgar återvänder Beowulf till sitt hemland. Han välkomnas av Hygelac och berättar till honom historien om hans äventyr, med några detaljer som inte finns i den tidigare berättelsen. Kungen skänker honom landar och utmärkelser, och under Hygelac och hans son Heardreds regeringstid är han den största mannen i kungariket. När Heardred dödas i strid med svenskarna blir Beowulf kung i hans ställe.
4. Efter att Beowulf har regerat välmående i femtio år, rasas hans land av en eldig drake, som bor i en forntida gravhaug, full av kostsam skatt. Kungshallen själv bränns till marken. Den åldrande kungen beslutar att kämpa, utan hjälp, med draken. Tillsammans med elva utvalda krigare reser han till barrow. Med bud till sina kamrater drar han sig på avstånd, han tar sin position nära ingången till kullen - en välvd öppning varifrån en kokande bäck.
   Draken hör Beowulfs rop om motstånd och rusar fram och andas lågor. Kampen börjar; Beowulf är helt överväldigad, och synen är så fruktansvärd att hans män, alla utom en, söker säkerhet under flygningen. Den unga Wiglaf, son till Weohstan, även om han ännu inte är provad i strid, kan inte ens i lydnad mot sin lords förbud avstå från att gå till hans hjälp. Med Wiglafs hjälp slår Beowulf draken, men inte innan han har fått sitt eget dödsår. Wiglaf går in i killen och återvänder för att visa den döende kungen de skatter som han har hittat där. Med sitt sista andetag namnger Beowulf Wiglaf som sin efterträdare och förordnar att hans aska ska förankras i en stor hög, placerad på en hög klippa, så att det kan vara ett märke för sjömän långt ute på havet.
5. Nyheten om Beowulfs kära köpta seger föras till armén. Mitt i stora klagomål läggs hjältens kropp på begravningshögen och konsumeras. Drakens skatter är begravda med hans aska; och när den stora högen är klar, rider tolv av Beowulfs mest kända krigare runt den och firar berömmen av de modigaste, mildaste och mest generösa kungarna.

Hjälten

De delar av dikten som sammanfattas ovan - det vill säga de som relaterar hjältarnas karriär i progressiv ordning - innehåller en klar och välkonstruerad berättelse, berättad med en livlig fantasi och en viss berättelse med lite överdrift kallas Homeric.

Och ändå är det troligt att det finns få läsare av Beowulf som inte har känt sig - och det finns många som efter upprepad granskning fortsätter att känna - att det allmänna intrycket som skapas av det är ett förvirrande kaos. Denna effekt beror på episodenas mångfald och karaktär. För det första presenteras inte en mycket stor del av det som dikten berättar om Beowulf själv i regelbunden ordning utan genom retrospektiv omnämnande eller berättelse. Omfattningen av materialet som sålunda införts givetvis kan ses från följande abstrakt.

När sju år gammal adopterades den föräldralösa Beowulf av sin farfar kung Hrethel, fadern till Hygelac, och betraktades av honom med så mycket tillgivenhet som någon av hans egna söner. Även i ungdom, trots att han var berömd för sin underbara styrka av grepp, föraktades han i allmänhet som trög och orolig. Ännu före sitt möte med Grendel hade han vunnit kändhet genom sin simningstävling med en annan ungdom som hette Breca, när han efter att ha kämpat i sju dagar och nätter med vågorna och dödat många havsmonster kom han till land i finländarnas land . I den katastrofala invasionen av Hetware-landet, där Hygelac dödades, dödade Beowulf många av fienderna, bland dem en chef för Hugas, med namnet Daghrefn, uppenbarligen den som dödade Hygelac. I reträtten visade han ännu en gång sina krafter som en simmare och bar sitt rustning på trettio avlivade fiender till sitt skepp. När han nådde sitt hemland erbjöd den änka drottningen honom kungariket, hennes son Heardred var för ung för att styra. Beowulf vägrade av lojalitet bli kung och agerade som Heardreds vaktmästare under sin minoritet, och som hans rådgivare efter att han kom till människans gods. Genom att ge skydd för den flyktiga Eadgils, en rebell mot sin farbror kungen av "Swainen" (svenskarna som bodde norr om Gautar), förde Heardred sig själv en invasion där han förlorade sitt liv. När Beowulf blev kung, stötte han Eadgils sak med vapen; svenskens kung dödades och hans brorson placerades på tronen.

Historiskt värde

Nu, med ett lysande undantag - berättelsen om badmatch, som felaktigt introduceras och finförklaras - tas dessa retrospektiva passager in mer eller mindre besvärligt, avbryter obekvämt berättelsens gång och är för kondenserade och läckra i stil att göra något starkt poetiskt intryck. Fortfarande tjänar de till att slutföra porträtt av hjältens karaktär. Det finns emellertid många andra avsnitt som inte har något att göra med Beowulf själv men verkar ha införts med en avsiktlig avsikt att göra dikten till ett slags cyklopedia av germansk tradition. De innehåller många uppgifter om vad som avser att vara kungshusens historia, inte bara för Gautar och danskar, utan också om svenskarna, de kontinentala vinklarna, östrogoterna, friserna och heathobeards, förutom hänvisningar till frågor om olokaliserade heroisk berättelse som utnyttjandet av Sigismund. Saxarna namnges inte, och frankerna visas bara som en fruktad fientlig makt. Av Storbritannien nämns inget; och även om det finns några tydligt kristna avsnitt, är de så inkongruösa i ton med resten av dikten att de måste betraktas som interpolationer. I allmänhet har de främmande avsnitten inte någon stor lämplighet för deras sammanhang och har utseendet till att vara förkortade versioner av berättelser som länge hade varit relaterade till poesi. Deras förvirrande effekt för moderna läsare ökas av en nyfiken irrelevant prolog. Det börjar med att fira danskarnas gamla härlighet, berättar i läskande stil historien om Scyld, grundaren av "Scylding" -dynastin i Danmark, och berömmer hans son Beowulfs dygder. Om denna danska Beowulf hade varit diktens hjälte, hade öppningen varit lämplig; men det verkar konstigt på sin plats som en introduktion till historien om hans namngivare.

Hur skadligt dessa uppsägningar kan vara för epos poetiska skönhet, de lägger enormt till dess intresse för studenter i germansk historia eller legend. Om massan av traditioner som den avser att innehålla är äkta är dikten av unik betydelse som en källa till kunskap som respekterar den tidiga historien för folken i norra Tyskland och Skandinavien. Men värdet som ska tilldelas Beowulf i detta avseende kan endast bestämmas genom att fastställa dess troliga datum, ursprung och sätt för sammansättning. Kritiken av den gamla engelska epiken har därför i nästan ett sekel med rätta betraktats som nödvändig för utredningen av germanska antikviteter.

Utgångspunkten för alla Beowulf kritik är det faktum (upptäckt av N. F. S. Grundtvig 1815) att en av avsnitten av dikten tillhör autentisk historia. Gregory of Tours, som dog 594, berättar att under regeringstiden för Theodoric of Metz (511 - 534) invaderade danskarna kungariket och förde bort många fångar och mycket plyndring till deras fartyg. Deras kung, vars namn visas i bästa MSS. när Chlochilaicus (andra exemplar läst Chrochilaicus, Hrodolaicus, & c.), förblev på stranden för att följa efter, men attackerades av frankerna under Theodobert, Theodorics son, och dödades. Frankerna besegrade sedan danskarna i en marinstrid och återhämtade bytet. Datumet för dessa händelser konstaterades ha varit mellan 512 och 520. En anonym historia skrivs tidigt under åttonde århundradet (Liber Hist. Francorum, keps. 19) anger namnet på den danska kungen som Chochilaicus, och säger att han dödades i Attoariis land. Nu är det relaterat till Beowulf att Hygelac mötte hans död i strider mot frankerna och Hetware (den gamla engelska formen av Attoarii). Formerna av den danska kungens namn som de frankiska historikerna har givit korruption av namnet som den primitiva germanska formen var Hugilaikaz, och som genom regelbunden fonetisk förändring blev på gammalt engelska Hygelac, och i Old Norse Hugleikr. Det är sant att den invaderande kungen i historierna sägs ha varit en dansker, medan Hygelac av Beowulf tillhörde "Geatas" eller Gautar. Men ett verk som heter Liber Monstrorum, bevarad i två MSS. på 10-talet citerar som ett exempel på extraordinär statur en viss "Huiglaucus, Getae-kungen", som dödades av frankerna, och vars ben bevarades på en ö vid Rhen mynning och ställdes ut som ett under . Det är därför uppenbart att personalen hos Hygelac, och expeditionen i enlighet med Beowulf, han dog, tillhör inte regionen för legend eller poetisk uppfinning, utan till det historiska faktum.

Detta anmärkningsvärda resultat antyder möjligheten att det som dikten berättar om Hygelacs nära släktingar och om händelserna i hans regeringstid och hans efterträdare är baserat på historiskt faktum. Det finns verkligen inget att förbjuda antagandet; Det finns inte heller någon sannolikhet i uppfattningen att de personer som nämnts tillhörde kungshus för danskarna och svenskarna hade en verklig existens. Det kan i alla fall bevisas att flera av namnen är 1 Tryckta i Berger de Xivrey, Traditioner Teratologiques (1836), från en MS. i privata händer. En annan MS., Nu på Wolfenbiittel, läser "Hunglacus" för Huiglaucus, och (ungrammatiskt) "gentes" för Getis. härrörde från de ursprungliga traditionerna för dessa två folk. Den danska kungen Hrothgar och hans bror Halga, Healfdens söner, dyker upp i Historia Danica av Saxo som Roe (Roskilde grundare) och Helgo, Haldanus söner. De svenska prinserna Eadgils, son till Ohthere, och Onela, som nämns i Beowulf, är på isländska Heimskringla kallade Adils son till Ottarr och Ali; korrespondensen mellan namnen, enligt de fonetiska lagarna i gammalengelsk och gammalnorr, var strikt normal. Det finns andra kontaktpunkter mellan Beowulf å ena sidan och de skandinaviska uppgifterna å andra sidan, vilket bekräftar slutsatsen att den gamla engelska dikten innehåller mycket av den historiska traditionen för Gautar, danskarna och svenskarna, i sin renast tillgängliga form.

Av diktens hjälte har inget annat nämnts någon annanstans. Men namnet (den isländska formen är Bjolfr) är verkligen skandinavisk. Det bärdes av en av de tidiga bosättarna på Island, och en munk med namnet Biuulf firas i den Liber Vitae av Durhams kyrka. Eftersom Hygelacs historiska karaktär har bevisats, är det inte orimligt att acceptera diktens myndighet för uttalandet om att hans brorson Beowulf lyckades Heardred på tronen i Gautar och blandade sig i svenskarnas dynastiska grälar. Hans simmautnyttjande bland Hetware, med beaktande av poetisk överdrift, passar anmärkningsvärt väl in i omständigheterna i berättelsen som berättas av Gregory of Tours; och kanske hans tävling med Breca kan ha varit en överdrivning av en riktig händelse i hans karriär; och även om det ursprungligen var släkt med någon annan hjälte, kan dess tillskrivning till den historiska Beowulf ha uppstått av hans känd som en simmare.

Å andra sidan skulle det vara absurt att föreställa sig att striderna med Grendel och hans mor och med den eldiga draken kan vara överdrivna representationer av faktiska händelser. Dessa exploater tillhör domänen för ren mytologi.

Att de särskilt har tillskrivits Beowulf kan tycks vara tillräckligt redovisade av den allmänna tendensen att ansluta mytiska framsteg med namnet på någon känd hjälte. Det finns emellertid vissa fakta som tycks peka på en mer tydlig förklaring. Den danska kungen "Scyld Scefing", vars historia berättas i diktens öppningsrader, och hans son Beowulf, är tydligt identiska med Sceldwea, son till Sceaf, och hans son Beaw, som förekommer bland Woden förfäder i släktforskningen av kungarna i Wessex som ges i Old English Chronicle. Historien om Scyld är släkt, med några detaljer som inte finns i Beowulf, av William av Malmesbury, och, mindre fullständigt, av den 10: e århundradet engelska historikern Ethelwerd, även om det berättas inte om Scyld själv, utan om hans far Sceaf. Enligt Williams version hittades Sceaf, som spädbarn, ensam i en båt utan åror, som hade drivit till ön "Scandza." Barnet sov med huvudet på en kärve, och från denna omständighet fick han sitt namn. När han växte upp regerade han över vinklarna i "Slaswic." I Beowulf samma berättelse berättas om Scyld, med tillägget att när han dog dog placerades hans kropp i ett fartyg, belagt med rik skatt, som skickades ut till havet utan ledning. Det är tydligt att i den ursprungliga formen av traditionen namnet på grundaren var Scyld eller Sceldwea, och att hans kognomen "Skridsko" (härledd från sceaf, en kärv) tolkades som en patronym. Sceaf är därför ingen äkta tradition av tradition, utan bara en etymologisk figur.

Positionen för Sceldwea och Beaw (i Malmesbury's latin kallade Sceldius och Beowius) i släktforskningen som anterior till Woden skulle inte i sig själva bevisa att de tillhör gudomlig mytologi och inte till heroisk legend. Men det finns oberoende skäl att tro att de ursprungligen var gudar eller demi-gudar. Det är ett rimligt antagande att berättelserna om segrar över Grendel och den eldiga draken tillhör ordentligt myten om Beaw. Om Beowulf, mästaren för Gautar, redan hade blivit ett tema för den episka sången, kan namnet på namnet lätt föreslå idén att berika historien genom att lägga till Beaws resultat. Samtidigt kan traditionen att hjälten i dessa äventyr var en son till Scyld, som identifierades (vare sig med rätta eller felaktigt) med eponymus från den danska dynastin i Scyldings, mycket väl kunna ha föranlett antagandet att de ägde rum i Danmark. Det finns, som vi senare kommer att se, någon grund för att tro att det i England cirkulerades två rivaliserande poetiska versioner av berättelsen om möten med övernaturliga varelser: den ena hänvisar dem till Beowulf the Dane, medan den andra (representerad av det befintliga dikt) kopplade dem till legenden om Ecgtheows son, men strävade genialt för att göra rättvisa till den alternativa traditionen genom att lägga scenen för Grendel-incidenten vid domstolen för en Scylding-kung.