Andrea Yates (född Andrea Kennedy; 2 juli 1964) drabbades av extrem postpartumdepression när hon druknade sina fem barn i ett badkar 2001. Hon dömdes för mord vid sin första rättegång 2002 och dömdes till livstid i fängelse, men en andra rättegången fann henne inte skyldig på grund av vansinne. En psykiater som vittnade vid sin första rättegång sa att Yates var ”bland de fem sjukaste patienterna” som hon någonsin sett.
Andrea Kennedy föddes den 2 juli 1964 i Houston, Texas, den yngsta av fem barn till Jutta Karin Koehler, en tysk immigrant, och Andrew Emmett Kennedy, vars föräldrar föddes i Irland. Hon tog examen från Milby High School i Houston 1982. Hon var klassen valedictorian, kapten för badet team och en officer i National Honor Society.
Hon avslutade ett tvåårigt försköterskeprogram vid University of Houston och tog examen 1986 från University of Texas School of Nursing i Houston. Hon arbetade som en registrerad sjuksköterska vid University of Texas M. D. Anderson Cancer Center från 1986 till 1994.
Hon och Rusty Yates, båda 25, träffades på deras lägenhetskomplex i Houston. Andrea, som vanligtvis var reserverad, inledde konversationen. Hon hade inte daterat förrän hon fyllde 23 år, och innan hon mötte Rusty återhämtade hon sig från ett trasigt förhållande. De flyttade så småningom in tillsammans och tillbringade mycket av sin tid i religiös studier och bön. Vid deras äktenskap den 17 april 1993 berättade de för sina gäster att de planerade att få så många barn som naturen gav.
Yateses hade i sina åtta äktenskapsår fyra pojkar och en flicka. Andrea slutade jogga och simma när hon blev gravid med sitt andra barn. Vänner sa att hon hade blivit ensam. Hennes isolering tycktes öka efter att de bestämde sig för att lära sina fem barn: Noah, John, Paul, Luke och Mary.
Rusty tog ett jobb i Florida 1996 och familjen flyttade in i en 38-fots resevagn i Seminole, Florida. 1997 återvände de till Houston och bodde i sin släpvagn eftersom Rusty ville "leva ljus." Nästa år köpte Rusty en 350 kvadratmeter renoverad buss som deras permanenta hem. Vid denna tidpunkt hade de fyra barn och livsvillkoren var trånga.
Rusty köpte sin buss av Michael Woroniecki, en resande minister vars religiösa åsikter påverkade Rusty och Andrea. Rusty gick med på bara några av Woronieckis idéer, men Andrea omfamnade även de mest extrema.
Han predikade att en kvinnas roll härstammade från Evas synd och att dåliga mödrar som är bundna till helvete skapar dåliga barn som också går till helvetet. Andrea fängslades så totalt av Woroniecki att Rustys och Andreas familjer var oroliga.
Den 16 juni 1999 ringde Andrea Rusty och bad honom att komma hem. Han fann att hon skakade ofrivilligt och tugger på fingrarna. Nästa dag var hon inlagd på sjukhus efter att hon försökte självmord genom att ta en överdos av piller. Hon överfördes till den psykiatriska enheten för metodistsjukhuset och diagnostiserades med en allvarlig depressiv störning. Medicinsk personal beskrev Andrea som undvikande när hon diskuterade hennes problem. Den 24 juni fick hon ordinerat ett antidepressivt medel och släpptes.
Väl hemma tog Andrea inte medicinen. Hon började självmuskulera och vägrade att äta sina barn eftersom hon kände att de äter för mycket. Hon trodde att det fanns videokameror i taket och sa att karaktärerna på TV pratade med henne och barnen. Hon berättade Rusty om hallucinationerna, men ingen av dem informerade Andreas psykiater, Dr. Eileen Starbranch, som senare berättade för domstolen vid Yates första rättegång att hon rankade henne ”bland de fem sjukaste patienterna” som hon någonsin sett. Den 20 juli, Andrea satte en kniv i halsen och bad sin man att låta henne dö.
Andrea var återigen inlagd på sjukhus och stannade i ett katatoniskt tillstånd i 10 dagar. Efter att ha behandlats med injektioner av läkemedel som inkluderade Haldol, en antipsykotisk, förbättrades hennes tillstånd. Rusty var optimistisk när det gäller läkemedelsbehandling eftersom Andrea verkade mer som hon var när de träffades. Starbranch varnade Yateses att att få ett annat barn kan få mer psykotiskt beteende. Andrea placerades på öppenvård och ordinerade Haldol.
Andreas familj uppmanade Rusty att köpa ett hem istället för att återlämna Andrea till bussens trånga utrymme. Han köpte ett fint hem i ett lugnt område. En gång i sitt nya hem förbättrades Andreas tillstånd så att hon återvände till tidigare aktiviteter som simning, matlagning och lite umgänge. Hon interagerade också bra med sina barn. Hon uttryckte för Rusty att hon hade starka förhoppningar för framtiden men ändå betraktade sitt liv på bussen som hennes misslyckande.
I mars 2000 blev Andrea, vid Rustys uppmaning, gravid och slutade ta Haldolen. Den 30 november 2000 föddes Mary. Andrea klarat sig men den 12 mars dog hennes far, och hennes mentala tillstånd regresserade. Hon slutade prata, vägrade vätskor, lemlestade sig själv och ville inte mata Mary. Hon läste också vanvittigt Bibeln.