Nushu, ett enda kvinnligt språk i Kina

Nushu eller Nu Shu betyder bokstavligen ”kvinnas författande” på kinesiska. Manuset utvecklades av bondekvinnor i Hunan-provinsen, Kina, och användes i Jiangyong-länet, men antagligen också i närliggande Daoxian- och Jianghua-län. Det blev nästan utrotat före dess nyligen upptäckta. De äldsta artiklarna är från de tidiga 20^th århundrade, även om språket antas ha mycket äldre rötter.

Manuset användes ofta i broderier, kalligrafi och hantverk skapade av kvinnor. Den finns skriven på papper (inklusive brev, skriven poesi och på föremål som fläktar) och broderad på tyg (inklusive på täcken, förkläden, halsdukar, näsdukar). Föremål begravdes ofta med kvinnor eller brändes.

Även om det ibland kännetecknas som ett språk, kan det bättre betraktas som ett manus, eftersom det underliggande språket var samma lokala dialekt som också användes av männen i området, och vanligtvis av de män som är skrivna med Hanzi-tecken. Nushu, som andra kinesiska tecken, är skriven i kolumner, med tecken som löper från topp till botten i varje kolumn och kolumner skrivna från höger till vänster. Kinesiska forskare räknar mellan 1000 och 1500 tecken i manuset, inklusive varianter för samma uttal och funktion; Orie Endo (nedan) har kommit fram till att det finns cirka 550 olika karaktärer i manuset. Kinesiska tecken är vanligtvis ideogram (som representerar idéer eller ord); Nushu-karaktärer är mestadels fonogram (som representerar ljud) med några ideogram. Fyra typer av slag gör u till karaktärerna: prickar, horisontella, vertikala och bågar.

Enligt kinesiska källor upptäckte Gog Zhebing, en lärare i södra centrala Kina och lingvistikprofessor Yan Xuejiong, kalligrafi som användes i Jiangyong-prefekturen. I en annan version av upptäckten väckte en gammal man, Zhou Shuoyi, den uppmärksamhet och bevarade en dikt från tio generationer tillbaka i sin familj och började studera författningen på 1950-talet. Kulturrevolutionen, sade han, avbröt sina studier och hans bok från 1982 väckte den till andra.

Manuset var väl känt lokalt som "kvinnas författande" eller nüshu, men det hade inte tidigare blivit uppmärksamt av lingvister, eller åtminstone av akademin. Då överlevde ungefär ett dussin kvinnor som förstod och kunde skriva Nushu.

Den japanska professorn Orie Endo från Bunkyo University i Japan har studerat Nushu sedan 1990-talet. Hon utsattes först för existensen av språket av en japansk språkforskare, Toshiyuki Obata, och lärde sig sedan mer i Kina vid Pekinguniversitetet av professor Zhao Li-ming. Zhao och Endo reste till Jiang Yong och intervjuade äldre kvinnor för att hitta människor som kunde läsa och skriva språket.

• Orie Endo: forskningsrapport 1999 (engelska): Endangered System of Women's Writing från Hunan China (presenterat vid Association of Asian Studies Conference, mars 1999).
• Orie Endo: Nushu 2011, inklusive information om en japanskgjord dokumentär "The Chinese Women's Script for Writing Sorrow."

Området där det har använts är ett område där Han-folket och Yao-folket har bott och blandat, inbegripet inblandning och blandning av kulturer. Det var också ett område, historiskt sett, med bra klimat och framgångsrikt jordbruk.

Kulturen i området var, liksom de flesta av Kina, dominerad av män i århundraden, och kvinnor fick inte utbildning. Det fanns en tradition av ”svurna systrar”, kvinnor som inte var biologiskt besläktade men som engagerade sig i vänskap. I traditionellt kinesiskt äktenskap praktiserades exogami: en brud gick med i sin mans familj och skulle behöva flytta, ibland långt borta, för att inte se sin födelsefamilj igen eller bara sällan. De nya brudarna var således under kontroll av sina män och svärmor efter att de gifte sig. Deras namn blev inte del av släktforskningar.

Många av Nushu-skrifterna är poetiska, skrivna i en strukturerad stil och skrivna om äktenskap, inklusive om sorgens separation. Andra skrifter är brev från kvinnor till kvinnor, eftersom de fann genom detta manus som bara var ett kvinnligt sätt, ett sätt att hålla kontakten med sina kvinnliga vänner. De flesta uttrycker känslor och många handlar om sorg och olycka.

Eftersom det var hemligt, utan referenser till det som finns i dokument eller släktforskningar, och många av de skrifter som begravdes med kvinnorna som hade skrifterna, är det inte auktoritativt känt när manuset började. Vissa forskare i Kina accepterar manuset inte som ett separat språk utan som en variant av Hanzi-karaktärer. Andra tror att det kan ha varit en rest av ett nu förlorat manus om östra Kina.

Nushu minskade på 1920-talet när reformatorer och revolutionärer började utvidga utbildningen till att omfatta kvinnor och för att höja kvinnornas status. Medan några av de äldre kvinnorna försökte lära sig manuset till sina döttrar och barnbarn, ansåg de flesta det inte som värdefullt och lärde sig inte. Således kunde färre och färre kvinnor bevara sedvanen.

Nüshu kulturforskningscenter i Kina skapades för att dokumentera och studera Nushu och kulturen runt det och för att publicera dess existens. En ordbok med 1 800 tecken inklusive varianter skapades av Zhuo Shuoyi 2003; det innehåller också anteckningar om grammatik. Minst 100 manuskript är kända utanför Kina.

En utställning i Kina som öppnade i april 2004 fokuserade på Nushu.

• Kina för att avslöja kvinnespecifikt språk för allmänheten - People's Daily, English Edition