Karaktären på mannen i svart av Oliver Goldmith

Mest känd för hans komiska spel "She Stoops to Conquer" och romanen Vikaren i Wakefield, Oliver Goldsmith var också en av 1700-talets mest framstående essayister. "Karaktären av mannen i svart" (ursprungligen publicerad i Public Ledger) visas i Goldsmiths mest populära essaysamling, The Citizen of the World.

Även om Goldsmith sade att mannen i svart modellerades av sin far, en anglikansk curat, har mer än en kritiker observerat att karaktären "har en slående likhet" för författaren:

I själva verket verkar Goldsmith själv ha haft svårt att förena sin filosofiska motstånd mot välgörenhet med sin egen ömhet mot de fattiga - det konservativa med mannen att känna ... Så lurligt "lyxigt" som Goldsmith kan ha betraktat [Mannen i svartens] beteende , tyckte han det naturligt och nästan oundvikligt för en "känslomann."
(Richard C. Taylor, Goldsmith som journalist . Associated University Presses, 1993)

Efter att ha läst "The Character of the Man in Black", kanske du tycker det är värt att jämföra uppsatsen med Goldsmiths "A City Night-Piece" och med George Orwells "Why Are Tiggers Despised?"

Brev 26: "Karaktären på mannen i svart, med några fall av hans inkonsekventa uppförande"

Till samma.

¹ Även om jag är förtjust i många bekanta, önskar jag en intimitet endast med några få. Mannen i svart, som jag ofta har nämnt, är en vars vänskap jag kunde önska mig, för han äger min uppskattning. Hans sätt, det är sant, är tinkturerat med några konstiga inkonsekvenser; och han kan med rätta benämnas humorist i en nation av humorister. Även om han är generös till och med överflöd, påverkar han att bli tänkt som ett underbarn av parsimonium och försiktighet; även om hans konversation är fylld med de mest snåla och själviska maxierna, är hans hjärta utvidgat med den mest obegränsade kärleken. Jag har känt honom bekänna sig en man-hatare, medan hans kind glödde av medkänsla; och medan hans blick mjukades upp till synd, har jag hört honom använda språket för den mest obegränsade ill-naturen. Vissa påverkar mänskligheten och ömheten, andra skryter med att ha sådana dispositioner från naturen; men han är den enda mannen jag någonsin känt som verkade skämmas för hans naturliga välvilja. Han tar lika mycket smärta för att dölja sina känslor, som alla hypokriter skulle dölja hans likgiltighet; men på varje obevakat ögonblick faller masken av och avslöjar honom för den mest ytliga observatören.

² I en av våra sena utflykter till landet, där han diskuterade de bestämmelser som gjordes för de fattiga i England, verkade han förvånad över hur någon av hans landsmän kunde vara så dumt svag att befria enstaka välgörenhetsföremål när lagarna hade gjorde sådana tillräckliga förutsättningar för deras stöd. "I varje församling", säger han, "är de fattiga försedda med mat, kläder, eld och en säng att ligga på; de vill inte mer, jag önskar inte mer själv, men ändå verkar de missnöjda. Jag är förvånad på vår magistraters inaktivitet när det gäller att inte ta upp sådana svampar, som bara är en tyngd på de flitiga; jag är förvånad över att folket befinner sig att lindra dem, när de samtidigt måste vara förnuftiga att det på något sätt uppmuntrar ledighet , extravagans och ansträngning. Om jag skulle råda någon man för vilken jag hade minsta uppmärksamhet, skulle jag varna honom med alla medel för att inte bli påtvingad av deras falska anspråk; låt mig försäkra er, herr, de är imposter, var och en av dem; och snarare förtjänar ett fängelse än lättnad. "

³ Han fortsatte i denna ansträngning för att avskräcka mig från en försiktighet som jag sällan är skyldig när en gammal man, som fortfarande hade om honom resterna av trasig fin, bete vår medkänsla. Han försäkrade oss att han inte var någon vanlig tiggare utan tvingade in i det skamliga yrket för att stödja en döende fru och fem hungriga barn. När han berättades för sådana falskheter hade hans berättelse inte det minsta inflytandet på mig; men det var helt annorlunda med mannen i svart: Jag kunde se det synligt fungera på hans ansikte och effektivt avbryta hans harangue. Jag kunde lätt förstå att hans hjärta brände för att lindra de fem svältande barnen, men han verkade skäms för att upptäcka sin svaghet för mig. Medan han alltså tvekade mellan medkänsla och stolthet, låtsades jag se en annan väg, och han utnyttjade denna möjlighet att ge den fattiga framställaren en bit silver och bad honom samtidigt, för att jag skulle höra, gå och jobba för hans bröd och inte reta passagerare med sådana otydliga falskheter för framtiden.

⁴ Eftersom han gillade sig själv ganska uppfattad, fortsatte han, när vi fortsatte, att rälsa mot tiggare med så mycket fiendskap som tidigare: han kastade in några avsnitt på sin egen fantastiska försiktighet och ekonomi med sin djupa skicklighet att upptäcka impostorer; han förklarade hur han skulle hantera tiggare, om han var magistrat; antydde att förstora några av fängelserna för mottagande och berättade två berättelser om damer som blev rånade av tiggare. Han började en tredje med samma syfte, när en sjöman med träben en gång korsade våra promenader, önskade vår medlidande och välsignade våra lemmar. Jag var för att gå vidare utan att ta något meddelande, men min vän tittade vemodigt på den fattiga framställaren, bad mig sluta, och han skulle visa mig med hur mycket lätthet han när som helst kunde upptäcka en utmanare.

⁵ Han ansåg därför nu en betydelse och började i en arg tonund undersöka sjömannen och krävde i vilket engagemang han därmed blev funktionshindrad och gjort olämplig för tjänsten. Sjömannen svarade i en ton lika arg som han, att han varit officer ombord på ett privat krigsfartyg och att han hade tappat benet utomlands, för att försvara dem som inte gjorde något hemma. Vid detta svar försvann all min väns betydelse på ett ögonblick; han hade inte en enda fråga mer att ställa: han studerade nu bara vilken metod han borde ta för att befria honom obemärkt. Han hade emellertid ingen lätt del att agera, eftersom han var tvungen att bevara uppkomsten av dålig natur framför mig och ändå befria sig genom att befria sjömannen. Därför kastade jag en rasande blick på några buntar chips som killen bar i en snöre på ryggen, och min vän krävde hur han sålde sina tändstickor; men väntar inte på svar, önskade i en viss ton att ha en shilling värd. Sjömannen verkade först förvånad över sin efterfrågan, men kom snart igenom sig själv och presenterade hela sin bunt, "Här mästare," säger han, "ta all min last och en välsignelse till köpet."

⁶ Det är omöjligt att beskriva med vilken triumf som min vän gick ut med sitt nya köp: han försäkrade mig om att han var helt övertygad om att dessa kamrater måste ha stulit sina varor som alltså hade råd att sälja dem för halva värdet. Han informerade mig om flera olika användningsområden som dessa marker kan tillämpas på; han expaterade till stor del på besparingarna som skulle resultera från att tända ljus med en tändsticka istället för att stänga dem in i elden. Han beräknade, att han så snart skulle ha skildts med en tand som sina pengar till dessa vagabonds, om inte för någon värdefull övervägande. Jag kan inte säga hur länge denna panegyrik vid sparsamhet och tändstickor skulle ha kunnat fortsätta, om hans uppmärksamhet inte hade blivit avstängd av ett annat objekt som är mer oroande än någon av de förra. En kvinna i trasor, med ett barn i armarna, och ett annat på ryggen, försökte sjunga ballader, men med en så sorgfull röst att det var svårt att avgöra om hon sjöng eller grät. En eländighet, som i djupaste nöd fortfarande siktade på god humor, var ett objekt som min vän inte på något sätt kunde stå emot: hans livlighet och hans diskurs avbröts direkt; vid detta tillfälle hade hans mycket dissimulering övergivit honom. Till och med i min närvaro applicerade han omedelbart händerna på fickorna för att befria henne; men gissa hans förvirring, när han fann att han redan hade gett bort alla pengar som han bar om honom till tidigare föremål. Den elände som målats i kvinnans ansikte uttrycktes inte hälften så starkt som smärtan i hans. Han fortsatte att leta efter en tid, men till inget syfte, tills han i slutändan höll sig själv, med ett ansikte av ineffektiv god natur, eftersom han inte hade några pengar, lägger han i hennes händer hans shillingvärde av tändstickor.