Arven från första världskriget i Afrika

När första världskriget bröt ut hade Europa redan koloniserat mycket av Afrika, men behovet av arbetskraft och resurser under kriget ledde till konsolidering av kolonimakten och sådde frön för framtida motstånd.

Erövring, värnplikt och motstånd

När kriget började hade de europeiska makterna redan koloniala arméer bestående av afrikanska soldater, men befästningskraven ökade kraftigt under kriget liksom motståndet mot dessa krav. Frankrike tecknade mer än en kvart miljon män, medan Tyskland, Belgien och Storbritannien rekryterade tiotusentals fler för sina arméer.

Motstånd mot dessa krav var vanligt. Vissa män försökte emigrera till Afrika för att undvika värnplikt för arméer som i vissa fall först nyligen hade erövrat dem. I andra regioner gällde värnplikt befintlig missnöje vilket ledde till uppror i full skala. Under kriget slutade Frankrike och Storbritannien kampen mot antikoloniala uppror i Sudan (nära Darfur), Libyen, Egypten, Niger, Nigeria, Marocko, Algeriet, Malawi och Egypten, samt en kort uppror från Boers sida i Sydafrika sympatisk mot tyskarna.  

Porters och deras familjer: de glömda skadorna från första världskriget

De brittiska och tyska regeringarna - och särskilt de vita bosättargemenskaperna i Öst- och Sydafrika - gillade inte idén att uppmuntra afrikanska män att slåss mot européer, så de rekryterade främst afrikanska män som portörer. Dessa män ansågs inte vara veteraner, eftersom de inte kämpade sig själva, men de dog i poäng samtidigt, särskilt i östra Afrika. Under de svåra förhållandena, fiendens eld, sjukdom och otillräckliga förhållanden dog minst 90 000 eller 20 procent av porters som tjänade i de afrikanska fronterna under första världskriget. Tjänstemännen erkände att det faktiska antalet sannolikt var högre. Som jämförelse dog cirka 13 procent av de mobiliserade styrkorna under kriget.

Under striderna brann också byar och mat beslagtogs för användning av trupper. Förlusten av arbetskraft påverkade också den ekonomiska kapaciteten i många byar, och när krets sista år sammanföll med en torka i Östafrika dog många fler män, kvinnor och barn.

Till segrarna går skeden

Efter kriget tappade Tyskland alla sina kolonier, vilket i Afrika betydde att de förlorade de stater som idag kallas Rwanda, Burundi, Tanzania, Namibia, Kamerun och Togo. Nationförbundet ansåg att dessa territorier var oförberedda för oberoende och delade dem upp mellan Storbritannien, Frankrike, Belgien och Sydafrika, som skulle förbereda dessa mandatområden för självständighet. I praktiken såg dessa territorier lite annorlunda ut än kolonier, men idéer om imperialism började förändras. När det gäller Rwanda och Burundi var överföringen dubbelt tragisk. Den belgiska kolonialpolitiken i dessa stater satt scenen för folkmordet i Rwandan 1994 och de mindre kända, besläktade massakren i Burundi. Kriget hjälpte emellertid också att politisera befolkningen, och när ett andra världskrig kom, skulle koloniseringsdagarna i Afrika räknas.

källor:

Edward Paice, Tips and Run: The Untold Tragedy of the Great War in Africa. London: Weidenfeld & Nicolson, 2007.

Journal of African History. Specialutgåva: Första världskriget och Afrika, 19: 1 (1978).

PBS, "Första världskriget och döds tabeller," (Åtkomst 31 januari 2015).