Användning av temakartor i geografi

En temakarta betonar ett tema eller ett ämne, till exempel den genomsnittliga fördelningen av nederbörd i ett område. De skiljer sig från allmänna referenskartor eftersom de inte bara visar naturliga och konstgjorda funktioner som floder, städer, politiska underavdelningar och motorvägar. Om dessa objekt visas på en tematisk karta är de referenspunkter för att förbättra sin förståelse för kartans tema och syfte.

Normalt använder tematiska kartor kustlinjer, stadsplatser och politiska gränser som bas. Kartans tema lagras sedan på denna baskarta via olika kartläggningsprogram och tekniker som geografiska informationssystem (GIS).

Historia

Temakartor utvecklades inte förrän i mitten av 1600-talet, eftersom exakta baskartor inte fanns förr då. När kartorna blev tillräckligt korrekta för att korrekt visa kustlinjer, städer och andra gränser skapades de första temakartorna. År 1686 utvecklade till exempel den engelska astronomen Edmond Halley ett stjärnkarta och publicerade det första meteorologiska diagrammet med baskartor som referens i en artikel som han skrev om handelsvindar. 1701 publicerade Halley det första diagrammet för att visa linjer med magnetisk variation, en tematisk karta som senare blev användbar vid navigering.

Halleys kartor användes till stor del för navigering och studier av den fysiska miljön. 1854 skapade London-läkaren John Snow den första temakartan som använts för problemanalys när han kartlade koleras spridning över hela staden. Han började med en baskarta över Londons stadsdelar som inkluderade gator och vattenpumpplatser. Därefter kartlade han platser där människor hade dött från kolera på baskartan och fann att dödsfallen samlades runt en pump. Han bestämde att vattnet som kom från pumpen var orsaken till kolera.

Den första kartan över Paris som visar befolkningstätheten utvecklades av Louis-Leger Vauthier, en fransk ingenjör. Den använde isoliner (linjer som förbinder poäng med lika värde) för att visa befolkningsfördelningen över hela staden. Han tros ha varit den första som använde isoliner för att visa ett tema som inte hade att göra med fysisk geografi.

Publik och källor

Den viktigaste faktorn att beakta vid design av temakartor är kartans publik, vilket hjälper till att bestämma vilka objekt som ska inkluderas på kartan som referenspunkter utöver temat. En karta som görs för en statsvetare, till exempel, skulle behöva visa politiska gränser, medan en för en biolog kan behöva konturer som visar höjd.

Källorna till tematiska kartdata är också viktiga. Kartografer måste hitta exakta, senaste, pålitliga informationskällor om ett brett spektrum av ämnen, från miljöegenskaper till demografisk data, för att göra bästa möjliga kartor.

När korrekt information har hittats finns det olika sätt att använda de data som måste beaktas med kartans tema. Univariat kartläggning behandlar endast en typ av data och ser på förekomsten av en typ av händelse. Denna process skulle vara bra för att kartlägga en platss nederbörd. Bivariat datakarta visar fördelningen av två datamängder och modellerar deras korrelationer, till exempel regnmängder relativt höjden. Multivariat kartläggning av data, som använder två eller flera datamängder, kan titta på nederbörd, höjd och mängden vegetation i förhållande till båda, till exempel.

Typer av temakartor

Även om kartografer kan använda datauppsättningar på olika sätt för att skapa temakartor används fem tematiska kartläggningstekniker oftast:

• Den vanligaste är koroplettskartan, som porträtterar kvantitativa data som en färg och kan visa densitet, procent, medelvärde eller kvantitet av en händelse inom ett geografiskt område. Sekventiella färger representerar ökande eller minskande positiva eller negativa datavärden. Normalt representerar varje färg också ett värdeintervall.
• Proportionella eller graderade symboler används i en annan typ av karta för att representera data associerade med platser, till exempel städer. Data visas på dessa kartor med proportionerliga storlekar för att visa skillnader i händelser. Cirklar används oftast, men rutor och andra geometriska former är också lämpliga. Det vanligaste sättet att dimensionera dessa symboler är att göra deras områden proportionella mot de värden som ska avbildas med mappning eller ritningsprogramvara.
• En annan temakarta, den isaritmiska eller konturkartan, använder isoliner för att avbilda kontinuerliga värden, såsom nederbördsnivåer. Dessa kartor kan också visa tredimensionella värden, såsom höjd, på topografiska kartor. I allmänhet samlas data för isaritmiska kartor via mätbara punkter (t.ex. väderstationer) eller samlas in per område (t.ex. ton majs per tunnland per län). Isaritmiska kartor följer också grundregeln att det finns höga och låga sidor i förhållande till isolinet. Till exempel, i höjd, om isolinet är 500 fot, måste en sida vara högre än 500 fot och en sida måste vara lägre.
• En prickkarta, en annan typ av temakarta, använder punkter för att visa förekomsten av ett tema och visa ett rumsligt mönster. En prick kan representera en enhet eller flera, beroende på vad som visas.
• Slutligen är dasmetrisk kartläggning en komplex variation på koroplettskartan som använder statistik och ytterligare information för att kombinera områden med liknande värden istället för att använda de administrativa gränserna som är vanliga i en enkel koropletskarta..