Vem var anti-federalisterna?

Inte alla amerikaner gillade den nya amerikanska konstitutionen som erbjuds dem 1787. Vissa, särskilt anti-federalisterna, hatade riktigt det.

Anti-federalisterna var en grupp amerikaner som motsatte sig skapandet av en starkare amerikansk federal regering och motsatte sig den slutliga ratificeringen av den amerikanska konstitutionen som godkändes genom konstitutionella konventionen 1787. Anti-federalisterna föredrog i allmänhet en regering som bildades 1781 av Artiklarna om konfederation, som hade gett övervägande av makt till statsregeringarna.

Under ledning av Patrick Henry av Virginia - en inflytelserik kolonial förespråkare för amerikansk oberoende från England - fruktade anti-federalisterna bland annat att de befogenheter som den konstitution som beviljats ​​den federala regeringen kunde göra det möjligt för USA: s president att fungera som en kung och förvandlade regeringen till en monarki. Denna rädsla kan till viss del förklaras av det faktum att 1789 var de flesta av världens regeringar fortfarande monarkier och funktionen av en "president" var till stor del en okänd mängd.

Snabbhistoria av termen "Anti-Federalists"

Uppstod under den amerikanska revolutionen, menade termen "federal" helt enkelt till alla medborgare som gynnade bildandet av en union av de 13 brittisk-styrda amerikanska kolonierna och regeringen som bildades enligt artiklarna i konfederationen.

Efter revolutionen märktes en grupp medborgare som specifikt ansåg att den federala regeringen enligt artiklarna om konfederation skulle bli starkare märkta som "federalisterna."  

När federalisterna försökte ändra artiklarna i konfederationen för att ge centralregeringen större makt, började de hänvisa till dem som motsatte sig dem som "anti-federalister."

Vad drog mot anti-federalisterna?

Närmare besläktat med människor som förespråkar det mer moderna politiska begreppet ”statliga rättigheter”, fruktade många av anti-federalisterna att den starka centralregeringen som skapades genom konstitutionen skulle hota staternas oberoende.

Andra anti-federalister hävdade att den nya starka regeringen skulle vara lite mer än en "monarki i förklädnad" som helt enkelt skulle ersätta brittisk despotism med amerikansk despotism.

Ytterligare andra anti-federalister fruktade helt enkelt att den nya regeringen skulle bli alltför involverad i deras dagliga liv och hota deras personliga friheter.

Effekterna av anti-federalisterna

När de enskilda staterna diskuterade ratificeringen av konstitutionen, rasade en bredare nationell debatt mellan federalisterna - som gynnade konstitutionen - och anti-federalisterna - som motsatte sig den - i tal och omfattande samlingar av publicerade artiklar.

Mest kända av dessa artiklar var Federalist Papers, skriven olika av John Jay, James Madison och / eller Alexander Hamilton, båda förklarade och stödde den nya konstitutionen; och Anti-Federalist Papers, publicerade under flera pseudonymer såsom "Brutus" (Robert Yates) och "Federal Farmer" (Richard Henry Lee), motsatte sig konstitutionen.

Vid debattens höjd förklarade den berömda revolutionära patriot Patrick Henry sin motstånd mot konstitutionen och blev därmed figurhöjd för den anti-federalistiska fraktionen.

Anti-federalisternas argument hade mer effekt i vissa stater än i andra. Medan delstaterna Delaware, Georgia och New Jersey röstade för att ratificera konstitutionen nästan omedelbart, vägrade North Carolina och Rhode Island att gå med tills det blev uppenbart att den slutliga ratificeringen var oundviklig. På Rhode Island nådde nästan motståndet till konstitutionen våldet när mer än 1 000 beväpnade anti-federalister marscherade mot Providence.

Oroat över att en stark federal regering skulle kunna minska människornas individuella friheter, och flera stater krävde att en specifik rättighetsförklaring skulle införas i konstitutionen. Massachusetts, till exempel, gick med på att ratificera konstitutionen endast under förutsättning att den skulle ändras med en rättighetsförklaring. 

Staterna New Hampshire, Virginia och New York gjorde också sin ratificering villkorad i avvaktan på att en rättighetsförklaring införlivades i konstitutionen.