Den allmänna regeln är att det personliga en av spanska används före ett direkt objekt när objektet är en person eller ett djur eller en sak som har personifierats.
Det finns dock undantag. Det personliga en är antingen valfritt eller inte används när det direkta objektet är en icke-specifik person, när man följer verbet tener, eller för att undvika besvärlighet när två enskulle vara nära varandra i en mening.
Det kanske bästa sättet att ange det största undantaget från regeln är att förtydliga regeln. Snarare än att säga att det personliga en används före människor, är det bäst att säga att det personliga a endast används med specifik, känd, eller identifierade människor (eller djur eller saker som har personifierats). Med andra ord, om personen behandlas som en medlem i en kategori snarare än som en känd person, den personliga en behövs inte.
Här är några exempel på skillnaden:
Som ett resultat kan vissa meningar ha en något annan betydelse, beroende på om en är använd. Vi kan till exempel säga "El FBI busca en un hombre de 40 años,"vilket betyder att FBI letar efter en specifik 40-årig man, kanske den som begick ett brott. Om vi säger"El FBI busca un hombre de 40 años,"det antyder att FBI letar efter en 40-årig man i allmänhet, kanske för en kriminell uppställning eller för något annat syfte där det inte spelar någon roll vilken 40-årig man den hittar.
Det huvudsakliga undantaget från denna förtydliga regel är att vissa pronomen, t.ex. alguien (någon) och nadie (ingen), kräver alltid det personliga en när de används som direkta objekt, även om de inte hänvisar till någon specifik person. Exempel: Ingen conozco en nadie. (Jag känner ingen.)
När tener används för att indikera "ha" i betydelsen att ha en nära relation, den personliga a används inte även om det direkta objektet är känt.
När tener används för att betyda att ha någon i en roll, men det personliga a behålls: Tengo a mi hermana como amiga de Facebook. (Jag har min syster som Facebookvän.)
Ibland skulle en mening som följer den allmänna regeln ha två en, särskilt när ett verb följs av direkt objekt och sedan ett indirekt objekt. I sådana fall är det personliga en innan det direkta objektet utelämnas. Lyssnaren kommer då att förstå att objektet utan en föregående a är det direkta objektet. På detta sätt härmar ofta sådana meningar ordordningen på engelska.