Social fenomenologi

Social fenomenologi är en strategi inom området för sociologi som syftar till att avslöja vilken roll människans medvetenhet spelar i produktionen av social handling, sociala situationer och sociala världar. I huvudsak är fenomenologin tron ​​att samhället är en mänsklig konstruktion.

Fenomenologi utvecklades ursprungligen av en tysk matematiker vid namn Edmund Husserl i början av 1900-talet för att lokalisera källor eller essenser för verkligheten i det mänskliga medvetandet. Det var inte förrän på 1960-talet att det gick in i sociologifältet av Alfred Schutz, som försökte ge en filosofisk grund för Max Webers tolkande sociologi. Han gjorde detta genom att tillämpa Husserls fenomenologiska filosofi på studien av den sociala världen. Schutz hävdade att det är subjektiva betydelser som ger upphov till en tydligen objektiv social värld. Han hävdade att människor är beroende av språk och ”kunskapsbeståndet” som de har samlat för att möjliggöra social interaktion. All social interaktion kräver att individer karakteriserar andra i sin värld, och deras kunskapslager hjälper dem med denna uppgift.

Den centrala uppgiften i social fenomenologi är att förklara de ömsesidiga interaktioner som sker under mänsklig handling, situationell strukturering och verklighetskonstruktion. Att det, fenomenologer försöker ge känsla för förhållandena mellan handling, situation och verklighet som sker i samhället. Fenomenologi ser inte någon aspekt som kausal, utan snarare ser alla dimensioner som grundläggande för alla andra.

Tillämpning av social fenomenologi

En klassisk tillämpning av social fenomenologi gjordes av Peter Berger och Hansfried Kellner 1964 när de undersökte den sociala konstruktionen av äktenskaplig verklighet. Enligt deras analys sammanför äktenskapet två individer, var och en från olika livsvärldar, och sätter dem i så nära närhet till varandra att livsvärlden för var och en bringas i kommunikation med den andra. Av dessa två olika verkligheter framträder en äktenskaplig verklighet, som sedan blir den primära sociala kontexten från vilken den individen engagerar sig i sociala interaktioner och funktioner i samhället. Äktenskapet ger en ny social verklighet för människor, vilket främst uppnås genom samtal med sin make privat. Deras nya sociala verklighet stärks också genom parets interaktion med andra utanför äktenskapet. Med tiden kommer en ny äktenskaplig verklighet att dyka upp som kommer att bidra till bildandet av nya sociala världar inom vilka varje make fungerar.