Instabila atomkärnor sönderdelas spontant för att bilda kärnor med högre stabilitet. Nedbrytningsprocessen kallas radioaktivitet. Energin och partiklarna som frigörs under nedbrytningsprocessen kallas strålning. När instabila kärnor sönderdelas i naturen kallas processen för naturlig radioaktivitet. När de instabila kärnorna bereds i laboratoriet kallas sönderdelningen inducerad radioaktivitet.
Det finns tre huvudtyper av naturlig radioaktivitet:
Alfastrålning består av en ström av positivt laddade partiklar, kallad alfapartiklar, som har en atommassa på 4 och en laddning på +2 (en heliumkärna). När en alfapartikel matas ut från en kärna minskar massantalet för kärnan med fyra enheter och atomantalet minskar med två enheter. Till exempel:
23892U → 42han + 23490th
Heliumkärnan är alfa-partikeln.
Betastrålning är en ström av elektroner som kallas betapartiklar. När en beta-partikel kastas ut omvandlas en neutron i kärnan till en proton, så massans antal för kärnan är oförändrad, men atomantalet ökar med en enhet. Till exempel:
23490 → 0-1e + 23491pa
Elektronen är beta-partikeln.
Gamma-strålar är foton med hög energi med en mycket kort våglängd (0,0005 till 0,1 nm). Utsläppen av gammastrålning är resultatet av en energiförändring i atomkärnan. Gammaemission förändrar varken atomnumret eller atommassan. Alpha- och beta-emission åtföljs ofta av gamma-emission, eftersom en upphetsad kärna sjunker till ett lägre och mer stabilt energitillstånd.
Alfa-, beta- och gammastrålning åtföljer också inducerad radioaktivitet. Radioaktiva isotoper framställs i labbet med användning av bombardementsreaktioner för att omvandla en stabil kärna till en som är radioaktiv. Positron (en partikel med samma massa som en elektron, men en laddning på +1 istället för -1) emission observeras inte i naturlig radioaktivitet, men det är ett vanligt sönderfallssätt vid inducerad radioaktivitet. Bombardementsreaktioner kan användas för att producera mycket tunga element, inklusive många som inte förekommer i naturen.