Är Libyen en demokrati nu?

Libyen är en demokrati, men en med en extremt bräcklig politisk ordning, där musklerna i beväpnade miliser ofta ersätter den valda regeringens myndighet. Den libyska politiken är kaotisk, våldsam och strider mellan konkurrerande regionala intressen och militära befälhavare som har kämpat för makten sedan kolumnen Muammar al-Qaddafis diktatur fallit 2011.

Regeringssystem: Kamp mot parlamentarisk demokrati

Lagstiftningsmakten är i händerna på General National Congress (GNC), ett interimsparlament som krävde att anta en ny konstitution som skulle bana väg för nya parlamentsval. Invald i juli 2012 i de första fria omröstningarna på årtionden, tog GNC över från National Transitional Council (NTC), ett interimsorgan som styrde Libyen efter upproret 2011 mot Qaddafis regim. 

Valet 2012 hyllades till stor del som rättvist och öppet, med ett starkt valdeltagande på 62%. Det finns ingen tvekan om att en majoritet av libyerna omfamnar demokrati som den bästa regeringsmodellen för sitt land. Formen på den politiska ordningen förblir emellertid osäker. Interimsparlamentet förväntas välja en särskild panel som kommer att utarbeta en ny konstitution, men processen har stannat över djupa politiska uppdelningar och endemiskt våld.

Utan konstitutionell ordning ifrågasätts statsministerens befogenheter ständigt i parlamentet. Värre är att statliga institutioner i huvudstaden Tripoli ofta ignoreras av alla andra. Säkerhetsstyrkorna är svaga och stora delar av landet styrs effektivt av beväpnade miliser. Libyen fungerar som en påminnelse om att bygga en demokrati från början är en knepig uppgift, särskilt i länder som kommer från civil konflikt.

Libyen uppdelad

Qaddafis regim var starkt centraliserad. Staten drevs av en smal krets av Qaddafis närmaste medarbetare, och många libyer ansåg att andra regioner marginaliserades till förmån för huvudstaden Tripoli. Det våldsamma slutet på Qaddafis diktatur ledde till en explosion av politisk aktivitet, men också en återuppblomstring av regionala identiteter. Detta är mest uppenbart i rivaliteten mellan västra Libyen med Tripoli och östra Libyen med staden Benghazi, som betraktas som vaggan för upproret 2011.

De städer som stod upp mot Qaddafi 2011 har tagit ett mått på autonomi från den centrala regeringen som de nu avsky för att ge upp. Tidigare rebellmilitser har installerat sina representanter i viktiga regeringsministerier och använder sitt inflytande för att blockera beslut de ser som skadliga för sina hemregioner. Meningslösningar lösas ofta av hotet eller (alltmer) den faktiska användningen av våld, vilket cementerar hinder för utvecklingen av en demokratisk ordning.

Nyckelfrågor som står inför Libyens demokrati

• Centraliserad stat kontra federalism: Många politiker i de oljerika östra regionerna pressar på stark autonomi från centralregeringen för att se till att huvuddelen av oljevinsten investeras i lokal utveckling. Den nya konstitutionen måste ta itu med dessa krav utan att göra regeringen irrelevant.
• Militernas hot: Regeringen har misslyckats med att avväpna tidigare anti-Qaddafi-rebeller, och bara en stark nationell armé och polis kan tvinga miliserna att integreras i statens säkerhetsstyrkor. Men denna process kommer att ta tid, och det finns verkliga rädsla för att växande spänningar mellan tungt beväpnade och välfinansierade rivaliserande miliser kan utlösa en ny civil konflikt.
• Demontering av det gamla regimen: Vissa libyaner pressar på ett omfattande förbud som skulle hindra Qaddafi-eran tjänstemän från att hålla regeringskontoret. Förespråkarna för lagen, som inkluderar framstående militärbefälhavare, säger att de vill förhindra resterna av Qaddafis regim från att arrangera ett comeback. Men lagen kunde lätt missbrukas för att rikta politiska motståndare. Många ledande politiker och experter skulle kunna förbjudas att inneha regeringsjobb, vilket skulle leda till politisk spänning och påverka regeringsministeriets arbete.