Livskvalitet och geografi

Den kanske viktigaste aspekten av att leva som vi ibland tar för givet är den livskvalitet som vi får genom att bo och arbeta där vi gör. Till exempel är möjligheten för dig att läsa dessa ord genom att använda en dator något som kan censureras i vissa länder i Mellanöstern och Kina. Även vår förmåga att gå säkert på en gata är något som vissa länder (och till och med vissa städer i USA) kan sakna. Att identifiera områden med högsta livskvalitet erbjuder en viktig bild av städer och länder samtidigt som information ges för dem som hoppas flytta.

Mät livskvalitet efter geografi

Ett sätt att titta på en plats livskvalitet är hur mycket den producerar varje år. Detta är särskilt praktiskt när det gäller ett land som anser att många länder har varierande produktion, olika resurser och distinkta konflikter och problem inom dem. Det viktigaste sättet att mäta ett lands produktion per år är genom att titta på landets bruttonationalprodukt, eller BNP.

BNP är mängden varor och tjänster som produceras i ett land årligen och är typiskt en bra indikation på hur mycket pengar som flyter in och ut ur landet. När vi delar upp ett lands totala BNP med dess totala befolkning får vi BNP per capita, vilket återspeglar vad varje enskild person i landet tar hem (i genomsnitt) per år. Tanken är att ju mer pengar vi har det bättre.

Topp 5 länder med störst BNP

Följande är de fem bästa länderna med de största BNPerna 2010 enligt Världsbanken:

1) USA: 14 582 400 000 000 dollar
2) Kina: 5.878.629.000.000 dollar
3) Japan: 5 497 813 000 000 dollar
4) Tyskland: 3 309 669 000 dollar
5) Frankrike: 2560 002 000 000 dollar

Länder med den högst rankade BNP per capita

De fem högst rankade länderna när det gäller BNP per capita 2010 enligt Världsbanken:

1) Monaco: $ 186.175
2) Liechtenstein: $ 134 392
3) Luxemburg: 108 747 $
4) Norge: 84 880 $
5) Schweiz: 67 236 $

Det verkar som att små utvecklade länder rankas högst när det gäller inkomst per capita. Detta är en bra indikator för att se vad landets genomsnittslön är men kan vara lite vilseledande eftersom dessa små länder också är några av de rikaste och därför måste vara de mest välutvecklade. Eftersom denna indikator kan vara lite förvrängd på grund av befolkningsstorleken finns det andra faktorer som ytterligare informerar livskvaliteten.

Human Poverty Index

En annan metrisk för att titta på hur välmående ett lands folk är är att ta hänsyn till Human Poverty Index (HPI) i landet. HPI för utvecklingsländerna representerar livskvalitet genom att formulera sannolikheten för att inte överleva till 40 års ålder, läsfrekvensen för vuxna och den genomsnittliga mängden av landets befolkning som har liten eller ingen tillgång till rent dricksvatten. Medan utsikterna för denna metrisk är till synes dyster, ger den viktiga ledtrådar om vilka länder som är bättre.

Det finns en andra HPI som används mest för de länder som betraktas som "utvecklade". Förenta staterna, Sverige och Japan är bra exempel. De aspekter som formuleras för denna HPI är sannolikheten att inte överleva till 60 års ålder, antalet vuxna som saknar funktionell kompetens, andelen av befolkningen med inkomst under fattigdomsgränsen och andelen arbetslöshet som varar längre än 12 månader.

Andra mått och indikatorer på livskvalitet

En välkänd undersökning som väcker mycket internationell uppmärksamhet är Mercer Quality of Living Survey. Den årliga listan placerar New York med en baspoäng på 100 för att fungera som "medianen" för alla andra städer att jämföra med. Rangordningarna överväger många olika aspekter från renlighet och säkerhet till kultur och infrastruktur. Listan är en mycket värdefull resurs för ambitiösa företag som vill inrätta ett kontor internationellt och även för arbetsgivarna att bestämma hur mycket de ska betala på vissa kontor. Nyligen började Mercer faktorera miljövänlighet i deras ekvation för städer med de högsta livskvaliteterna som ett sätt att bättre kvalificera det som gör en stor stad.

Det finns några ovanliga indikatorer för att mäta livskvalitet också. Till exempel beslutade kungen av Bhutan på 1970-talet (Jigme Singye Wangchuck) att översyna den bhutanska ekonomin genom att varje medlem av landet strävar efter lycka i motsats till pengar. Han ansåg att BNP sällan var en god indikator på lycka eftersom indikatorn inte tar hänsyn till miljö- och ekologiska förbättringar och deras effekter, men ändå inkluderar försvarsutgifter som sällan gynnar ett lands lycka. Han utvecklade en indikator som heter Gross National Happiness (GNH), som är något svår att mäta.

Till exempel, medan BNP är en enkel sammanfattning av varor och tjänster som säljs i ett land, har GNH inte mycket för kvantitativa åtgärder. Men forskare har försökt sitt bästa för att göra någon sorts kvantitativ mätning och har funnit att ett lands BNI är en funktion av människans välbefinnande i ekonomiska, miljömässiga, politiska, sociala, arbetsplats, fysiska och mentala termer. Dessa termer, när de aggregeras och analyseras, kan definiera hur "lycklig" en nation är. Det finns också ett antal andra sätt att kvantifiera ens livskvalitet.

Ett andra alternativ är den verkliga framstegsindikatorn (GPI) som liknar BNP men istället ser för att se om ett lands tillväxt faktiskt har gjort människor bättre i den nationen. Till exempel, om de finansiella kostnaderna för brott, miljöförstöring och naturförlustförluster är högre än de ekonomiska vinsterna som uppnåtts genom produktion, är landets tillväxt oekonomisk.