Den heliga natten av Selma Lagerlöf

Som en del av hennes samling "Christ Legends" skrev Selma Lagerlöf berättelsen "The Holy Night", en berättelse om jultema som först publicerades någon gång i början av 1900-talet men före hennes död 1940. Den berättar författarens historia vid fem år gammal som upplevde en stor sorg när hennes mormor passerade vilket fick henne att återkalla en historia som den gamla kvinnan brukade berätta om den heliga natten.

Historien som mormor berättar handlar om en fattig man som vandrar runt i byn och ber människor om en enda levande kol för att tända sin egen eld, men fortsätter att möta avslag tills han stöter på en herde som finner medkänsla i sitt hjärta för att hjälpa, särskilt efter att ha sett tillståndet till mannens hem och hustru och barn.

Läs hela berättelsen nedan för en julkvalitet om hur medkänsla kan leda till att människor ser mirakel, speciellt runt den speciella tiden på året.

Den heliga natttexten

När jag var fem år hade jag så stor sorg! Jag vet knappast om jag har haft en större sedan dess.

Det var då som min mormor dog. Fram till den tiden brukade hon sitta varje dag på hörnsoffan i sitt rum och berätta historier.

Jag minns mormor berättade historia efter historia från morgon till natt, och vi barn satt bredvid henne, ganska stilla, och lyssnade. Det var ett härligt liv! Inga andra barn hade så lyckliga tider som vi gjorde.

Det minns inte så mycket om min mormor. Jag minns att hon hade mycket vackert snövitt hår och böjde sig när hon gick, och att hon alltid satt och stickade en strumpa.

Och jag minns till och med att när hon hade avslutat en berättelse, brukade hon lägga handen på mitt huvud och säga: "Allt detta är lika sant, lika sant som att jag ser dig och du ser mig."

Jag minns också att hon kunde sjunga låtar, men det gjorde hon inte varje dag. En av låtarna handlade om en riddare och ett havstroll, och hade detta avstående: "Det blåser kallt, kallt väder till sjöss."

Då minns jag en liten bön hon lärde mig och en vers av en hymne.

Av alla berättelserna hon berättade för mig har jag bara en svag och ofullkomlig erinring. Endast en av dem minns jag så bra att jag borde kunna upprepa det. Det är en liten berättelse om Jesu födelse.

Det här är nästan allt jag kan minnas om min mormor, utom det jag minns bäst; och det är den stora ensamheten när hon var borta.

Jag minns morgonen när hörnsoffan stod tom och när det var omöjligt att förstå hur dagarna någonsin skulle komma till slut. Det kommer jag ihåg. Det kommer jag aldrig att glömma!

Och jag minns att vi barn fördes fram för att kyssa de döda handen och att vi var rädda för att göra det. Men då sa någon till oss att det skulle vara sista gången vi kunde tacka mormor för allt det nöje hon hade gett oss.

Och jag minns hur berättelserna och låtarna drevs från hemgården, höll fast i en lång svart kista och hur de aldrig kom tillbaka igen.

Jag minns att något var borta från våra liv. Det verkade som om dörren till en hel vacker, förtrollad värld - där innan vi hade varit fria att gå in och ut - hade stängts. Och nu var det ingen som visste hur man öppnar den dörren.