Vad är en SNOOT?

SNOOT (n) (mycket colloq) är denna granskares kärnfamiljens smeknamn à clef för en riktigt extrem användningfanatiker, den typ av person vars idé om söndagskul är att jaga efter misstag i själva prosan i [William] Safires kolumn [i New York Times Magazine].

Denna definition av familjeordet SNOOT (en akronym för "Sprachgefühl Necessitates Our Onurrent Tendance" eller "Syntax Nudniks of Our Time") visas i fotnot nummer fem av David Foster Wallaces recensionartikel "Authority and American Usage" (i Tänk på hummer och andra uppsatser, 2005). Där den sena författaren till Infinite Jest ägnar mer än 50 smarta och underhållande sidor till ämnet grammatik, i synnerhet till tvisten mellan "språkliga konservativa" och "språkliga liberaler", även känd som Prescriptivists kontra Descriptivists.

Innan du bestämmer dig för om du skulle känna dig bekväm att karakterisera dig själv som en SNOOT, bör du tänka på Wallaces beskrivning av "SNOOTitude":

Det finns många epiter för människor som detta - Grammatiska nazister, användningsnördar, syntaxsnobbar, grammatikbataljonen, språkpolisen. Termen jag växte upp med är SNOOT. Ordet kan vara lite spottande, men de andra termerna är direkt dysfemismer. En SNOOT kan definieras som någon som vet vad dysfemism betyder och bryr sig inte om att låta dig veta det.
Jag anser att vi SNOOTs är nästan den sista återstående typen av verkligen elitistisk nörd. Det finns, givetvis, massor av nördarter i dagens Amerika, och några av dessa är elitistiska inom sin egen nördiga uppfattning (t.ex. den magra, karbunkulära, semi-autistiska Computer Nerd rör sig omedelbart upp på statuspolen när din skärm fryser och nu behöver du hans hjälp, och den intetsägande nedlåtelse som han utför de två ockulta tangenttryckningar som fryser upp din skärm är både elitistisk och situationellt giltig). Men SNOOT: s syfte är själva det mänskliga livet. Du behöver trots allt (trots det torkande kulturella påtrycket) inte använda en dator, men du kan inte undgå språk: Språk är allt och överallt; det är vad som låter oss ha något att göra med varandra; det är det som skiljer oss från djuren; 1 Mosebok 11: 7-10 och så vidare. Och vi SNOOTS vet när och hur man bindestrecklar frasala adjektiv och för att hindra deltagande från att dingla, och vi vet att vi vet, och vi vet hur väldigt få andra amerikaner känner till detta eller till och med bry sig, och vi bedömer dem i enlighet därmed.
På sätt som vissa av oss är obekväma med, liknar SNOOT: s attityder om samtida användning religiösa / politiska konservativa attityder om samtida kultur: Vi kombinerar en missionär iver och en nästan neural tro i våra tros betydelse med en curmudgeonly helvete-i- en handkorg är förtvivlad på det sätt som engelska rutinmässigt hanteras och skadas av förment skrivna vuxna. Plus en streck av elitismen från, säg, Billy Zane i Titanic--en annan SNOOT som jag vet gillar att säga att lyssna på de flesta människors offentliga engelska känns som att titta på någon som använder en Stradivarius för att dunka naglar. Vi är de få, de stolta, de mer eller mindre ständigt förskräckta över alla andra.
(David Foster Wallace, Tänk på hummer och andra uppsatser. Little, Brown and Company, 2005)

Som regelbundna besökare på den här webbplatsen kanske har lagt märke till strävar vi efter att fortsätta tala på båda sidor i Usage Wars. Titta på hur språk fungerar (beskrivning) råkar intressera oss mer än att fastställa godtyckliga lagar om hur språk ska användas (recept). Och ändå är det tydligt att de flesta läsare anländer till About.com Grammar & Composition för att leta efter avgöranden, inte språkliga ryska, och så vi försöker att vara tillmötesgående.

Men hur gör jag? du definiera ditt intresse för språk? Är du ett fan av Lynne Truss's Äter, skott och löv: nolltoleransmetoden för skiljetecken (2004), eller känner du dig mer hemma med David Crystal's Kampen för engelska: Hur språk uppfattar Ate, skott och vänster (2007)? Är du benägen att väska mot ett barn som använder "inte" eller är du mer intresserad av att ta reda på att fram till 1800-talet i både England och Amerika "inte" var en acceptabel användning?