Hur man vet när man ska använda de bekanta formerna av ”Du” på spanska

Spanska har två uppsättningar av pronomen som betyder "du" - den bekanta informella "du", vilket är tú i singular och vosotros i plural, och det formella "du", som är usted i singular och ustedes i plural. De är ofta en källa till förvirring för spanska studenter. Även om det inte finns några regler som alltid är giltiga för att bestämma vilken man ska använda, hjälper guiden nedan att styra dig i rätt riktning när du bestämmer vilken pronomen du ska gå med.

Formell kontra informell

Först, medan det finns undantag, är den grundläggande skillnaden mellan de bekanta och de formella pronomenna att det förra vanligtvis används för vänner och familjemedlemmar, medan det formella är för användning i andra situationer. Du kanske tänker på skillnaden som något som skillnaden, åtminstone i USA, mellan att adressera någon med ett förnamn eller något mer formellt.

Faran med att använda det välkända formuläret när du inte bör är att du kan stöta på som förolämpande eller nedlåtande mot den person du pratar med, även om du inte tänker. Och om du kanske stöter på så distansiv om du håller dig till det formella när det informella skulle vara lämpligt.

I allmänhet bör du använda de formella formerna av "du" såvida det inte finns en anledning att använda den bekanta formen. På det sättet kommer du säkert att vara artig snarare än att riskera att vara oförskämd.

Situationer för att tillämpa formella formulär

Det finns två situationer där den formella formen nästan alltid används:

• I de flesta av Latinamerika är den välbekanta formen (vosotros) är nästan utrotad för vardagliga samtal. Föräldrar kommer även att adressera sina barn som ustedes, något som låter alltför konservativt för de flesta spanjorer.
• Det finns några regioner, särskilt i delar av Colombia, där de informella singularformerna också sällan används.

Använda den bekanta formen säkert

Här är det generellt säkert att använda det välbekanta formuläret:

• När du pratar med familjemedlemmar eller goda vänner.
• När du pratar med barn.
• När du pratar med dina husdjur.
• Vanligtvis när någon börjar adressera dig som tú. Generellt sett bör du dock inte svara i den välbekanta formen om personen som adresserar dig som tú är någon i en myndighet över dig (som en polis).
• När någon låter dig veta att det är OK att adressera honom eller henne i bekanta termer. Verbetet för "att prata med någon i bekanta termer" är tutear.
• När är möten med kamrater, om är den anpassade i regionen för din åldersgrupp och sociala status. Ta dina ledtrådar från de omkring dig och personen du pratar med.
• I de flesta kristna traditioner när man ber till Gud.

I vissa regioner är en annan singel bekant förnamn, vos, används med olika grader av acceptans. På vissa områden har det sina egna bifogade verbkonjugationer. Din användning av tú, emellertid kommer att förstås i dessa områden.

Andra bekanta och formella former

Samma regler som gäller tú och vosotros som gäller för andra bekanta former:

• Singularen te och plural os används som bekanta föremål för verb. De formella pronomen är mer komplicerade: På standardspanska är de formella singularformerna lo (maskulint) och la (feminin) som direkta föremål men le som ett indirekt objekt. Motsvarande flertalsformer är los (manligt eller blandat kön direkt objekt), las (feminint direktobjekt) och les (indirekt objekt).
• De enskilda bekanta besittande bestämnarna är tu och tus, beroende på om det bifogade substantivet är singular eller plural. (Observera bristen på en skriftlig accent.) Flertalsbestämmerna varierar också beroende på antalet substantiv: vuestro, vuestra, vuestros, vuestras.
• De välkända ägodelarna med lång form är tuyo, tuya, tuyos och tuyas i singularis. Flertalsformerna är suyo, suya, suyos och suyas.

Bekanta former på engelska

Även om skillnader mellan det formella och bekanta kan låta främmande för engelskspråkiga, används engelska för att göra liknande skillnader. I själva verket kan dessa skillnader fortfarande återfinnas i äldre litteratur, som Shakespeares skrifter.

I synnerhet är de informella formerna av tidigt modern engelska "du" som ämne, "dig" som objekt och "din" och "din" som besittningsformer. Under den perioden användes "du" som ett flertal istället för både singular och plural som det är idag. Både tú och "du" kommer från samma indoeuropeiska källa, liksom motsvarande ord på vissa andra språk, som du på tyska.