Vikinghistoria börjar traditionellt i norra Europa med den första skandinaviska attacken på England 793 e.Kr. och slutar med döden av Harald Hardrada 1066, i ett misslyckat försök att uppnå den engelska tronen. Under dessa 250 år ändrades den politiska och religiösa strukturen i norra Europa oåterkalleligt. En del av denna förändring kan direkt hänföras till viklingarnas handlingar och / eller svaret på vikingas imperialism, och en del av det kan inte.
Från början på 800-talet e.Kr., började vikingarna expandera ut från Skandinavien, först som raid och sedan som imperialistiska bosättningar till ett stort antal platser från Ryssland till den nordamerikanska kontinenten.
Orsakerna till Viking-expansionen utanför Skandinavien diskuteras bland forskare. Skäl som föreslås inkluderar befolkningstryck, politiskt tryck och personlig berikning. Vikingarna kunde aldrig ha börjat raida eller faktiskt bosätta sig bortom Skandinavien om de inte hade utvecklat mycket effektiva båtbyggande och navigationsfärdigheter; färdigheter som fanns i bevis från det fjärde århundradet e.Kr. Vid tidpunkten för utvidgningen upplevde de skandinaviska länderna var och en en centralisering av makten med hård konkurrens.
Femtio år efter de första attackerna på klostret i Lindisfarne, England, skiftade skandinaverna oförskräckligt sin taktik: de började tillbringa vintrarna på olika platser. I Irland blev fartygen själva en del av övervintringen, när norrmännen byggde en jordbank på landssidan av sina dockade fartyg. Dessa typer av platser, kallade longphorts, finns framträdande på de irländska kusten och inlandsfloderna.
Vikingens ekonomiska mönster var en kombination av pastoralism, handel med långa avstånd och piratkopiering. Den typ av pastoralism som vikingarna använde kallades landnám, och även om det var en framgångsrik strategi på Färöarna, misslyckades den eländigt i Grönland och Irland, där de tunna jordarna och klimatförändringarna ledde till desperata omständigheter.
Viking-handelssystemet, kompletterat med piratkopiering, var å andra sidan extremt framgångsrikt. Medan de genomförde raid på olika folk i hela Europa och västra Asien, erhöll vikingarna otaliga mängder silvergöt, personliga föremål och annat byte och begravde dem i häckar.
Legitim handel med föremål som torsk, mynt, keramik, glas, valrosselfenben, isbjörnsskinn och naturligtvis slavar bedrevs av vikingarna redan i mitten av 900-talet, i vad som måste ha varit oroliga förhållanden mellan den abbasidiska dynastin i Persien och Charlemagnes imperium i Europa.
Vikingarna anlände till Island 873 och i Grönland 985. I båda fallen ledde importen av landnamn av pastoralism till dyster misslyckande. Förutom en kraftig nedgång i havstemperatur, vilket ledde till djupare vintrar, befann sig de nordiska i direkt konkurrens med de människor som de kallade Skraelingarna, som vi nu förstår är förfäderna till inuiterna i Nordamerika.
Utflykter västerut från Grönland genomfördes under de allra sista åren av det tionde århundradet e.Kr., och Leif Erickson gjorde slutligen landfall på de kanadensiska stränderna år 1000 e.Kr., på en plats som heter L'anse Aux Meadows. Bosättningen där var dock dömd till misslyckande.