Cannon-Bard-teorin om känslor utvecklades på 1920-talet av Walter Cannon och Philip Bard som ett svar på James-Lange-teorin om känslor. Enligt Cannon är en hjärnregion som kallas thalamus ansvarig för att svara på potentiellt känslomässiga händelser.
I början av 1900-talet var en inflytelserik men ändå kontroversiell teori om känslor James-Lange-teorin, framställd av William James och Carl Lange. Enligt denna teori består våra känslor av fysiska förändringar i kroppen. (Tänk till exempel på de känslor du kan få när du är nervös, till exempel att ditt hjärta slår snabbare och känner "fjärilar" i magen - enligt James, våra känslomässiga upplevelser består av fysiologiska upplevelser som dessa.)
Även om denna teori var oerhört inflytande tvivlade många forskare på några av de påståenden som James och Lange gjorde. Bland dem som ifrågasatte James-Lange-teorin var Walter Cannon, professor vid Harvard.
År 1927 publicerade Cannon ett landmärkeuppsats som kritiserade James-Lange-teorin och föreslog en alternativ metod för att förstå känslor. Enligt Cannon antydde vetenskapliga bevis att det fanns flera problem med James-Lange-teorin:
Enligt Cannon inträffar emotionella svar och fysiologiska förändringar i kroppen som svar på emotionella stimuli - men de två är separata processer. I sin forskning försökte Cannon identifiera vilken del av hjärnan som var ansvarig för känslomässiga svar, och han drog slutsatsen att en region i hjärnan var särskilt inblandad i våra känslomässiga svar: talamusen. Talamusen är en region i hjärnan som har anslutningar till både det perifera nervsystemet (delarna av nervsystemet utanför hjärnan och ryggmärgen) och hjärnbarken (som är involverad i behandlingen av information).
Kanon granskade studier (inklusive både forskning med laboratoriedjur, liksom mänskliga patienter som hade drabbats av hjärnskada) vilket tyder på att talamusen var avgörande för att uppleva känslor. Enligt Cannons uppfattning var talamusen den del av hjärnan som var ansvarig för känslor, medan hjärnbarken var den del av hjärnan som ibland undertryckte eller hämmade känslomässiga svar. Enligt Cannon bidrar aktivitetsmönstren i thalamus till "glöd och färg till annars helt enkelt kognitiva tillstånd."
Föreställ dig att du tittar på en läskig film, och du ser ett monster hoppa mot kameran. Enligt Cannon skulle denna information (se och höra monster) överföras till thalamus. Talamusen skulle då ge både ett känslomässigt svar (känsla rädd) och ett fysiologiskt svar (tävlingshjärtslag och svettning, till exempel).
Föreställ dig nu att du försöker att inte släppa med att du har varit rädd. Du kan till exempel försöka undertrycka din känslomässiga reaktion genom att säga dig själv att det bara är en film och monster är bara en produkt av specialeffekter. I det här fallet skulle Cannon säga att din hjärnbark var ansvarig för att försöka undertrycka den emotionella reaktionen från talamus.
En annan viktig känslateori är Schachter-Singer-teorin, som utvecklades på 1960-talet. Schachter-Singer-teorin försökte också förklara hur olika känslor kan ha samma uppsättning fysiologiska svar. Emellertid fokuserade Schachter-Singer-teorin främst på hur människor tolkar miljön kring dem, snarare än att fokusera på thalamus roll.
Nyare forskning om känslos neurobiologi gör det också möjligt för oss att utvärdera Cannons påstående om talamusens roll i känslor. Medan det limbiska systemet (som talamusen är en del av) betraktas generellt som en nyckelhjärnregion för känslor, har nyare forskningsstudier funnit att känslor innebär mycket mer komplicerade mönster av hjärnaktivitet än vad Cannon ursprungligen antydde.