The Pendensive and the Art of the Dome

En beroende är en triangulär bit under en kupol som gör att kupolen kan höja sig högt över golvet. Vanligtvis prydd och fyra till en kupol, gör pendentiven att kupolen verkar som om den hänger i luften, som en "pendent." Ordet kommer från latin pendens som betyder "hängande." Pendentiv används för att stabilisera en rund kupol på en fyrkantig ram, vilket resulterar i ett enormt inre öppet utrymme under kupolen.

De Ordbok för arkitektur och konstruktion definierar en beroende som "En av en uppsättning böjda väggytor som bildar en övergång mellan en kupol (eller dess trumma) och det bärande murverket." Arkitekturhistorikern G. E. Kidder Smith har definierat pendiven som "En triangulär sfäroidavsnitt som används för att åstadkomma övergången från en kvadratisk eller polygonal bas till en kupol ovanför."

Hur designade tidiga konstruktionsingenjörer runda kupoler för att stöds över fyrkantiga byggnader? Från och med cirka 500 D. började byggare att använda pendentiv för att skapa ytterligare höjd och bära kupolen i tidigt kristen arkitektur i den bysantinska eran.

Oroa dig inte om du bara inte kan visualisera denna teknik. Det tog civilisationen hundratals år att räkna ut geometri och fysik.

Pendentiv är betydelsefulla i arkitekturens historia eftersom de definierade en ny teknik som möjliggjorde inre kupoler att stiga till nya höjder. Pendentiver skapade också ett geometriskt intressant inre utrymme som skulle prydas. Fyra beroende områden kunde berätta en visuell historia.

Men mer än någonting berättar pendentiven den verkliga historien om arkitektur. Arkitektur handlar om att lösa problem. För tidiga kristna var problemet hur man skapar stigande interiörer som uttrycker människans tillbedjan av Gud. Arkitektur utvecklas också över tiden. Vi säger att arkitekter bygger på varandras upptäckter, vilket gör konst och hantverk till en "iterativ" process. Många, många kupoler föll ner i en sönderfall av förstörelse innan matematiken för geometri löste problemet. Pendentiv tillät kupoler att sväva och gav konstnärer en annan duk - den triangulära pendiven blev ett definierat, inramat utrymme.

Geometrin av Pendentives

Trots att romarna experimenterade med pendentiv tidigt var den strukturella användningen av pendentiv en östlig idé för västerländsk arkitektur. "Det var inte förrän den bysantinska perioden och under östra imperiet att de enorma strukturella möjligheterna för pendiven uppskattades," skriver professor Talbot Hamlin, FAIA. För att stödja en kupol över hörnen i ett kvadratiskt rum insåg byggare att kupolens diameter måste vara lika med diagonal av rummet och inte dess bredd. Professor Hamlin förklarar:

"För att förstå formen på en pendentiv är det bara nödvändigt att placera en halv apelsin med den plana sidan nedåt på en platta och klippa lika delar vertikalt från sidorna. Det som är kvar av den ursprungliga halvklotet kallas en pendent kupol. Varje vertikal snittet kommer att vara i form av en halvcirkel. Ibland byggdes dessa halvcirklar som oberoende bågar för att stödja den övre sfäriska ytan på kupolen. Om den övre delen av apelsinen skärs horisontellt på höjden på toppen av dessa halvcirklar, är den rätformiga bitar kvar kvar kommer att vara exakt i form av pendentiv. Denna nya cirkel kan göras till basen för en ny komplett kupol, eller en vertikal cylinder kan byggas på den för att stödja en annan kupol högre upp. " - Talbot Hamlin

Sammanfattning: Den Pendensive Look

Sjätte århundradet, Hagia Sophia i Istanbul, Turkiet, Salvator Barki / Moment / Getty Images

1700-talet, Paris Pantheon, Chesnot / Getty Images

1700-talet, St Paul's Cathedral Dome, London, Peter Adams / Getty Images

1700-talet, Mission Church i Concá, Arroyo Seco, Querétaro, Mexiko, AlejandroLinaresGarcia via Wikimedia Commons, CC-BY-SA-3.0-2.5-2.0-1.0

källor

• Källa Book of American Architecture, G. E. Kidder Smith, Princeton Architectural Press, 1996, s. 646
• Ordbok för arkitektur och konstruktion, Cyril M. Harris, red., McGraw-Hill, 1975, sid. 355
• Arkitektur genom åldrarna av Talbot Hamlin, Putnam, Reviderad 1953, s. 229-230