Det tredje Puniska kriget och Carthago Delenda Est

I slutet av det andra Puniska kriget (kriget där Hannibal och hans elefanter korsade Alperna), Roma (Rom) hatade Carthago att hon ville förstöra det nordafrikanska stadskärnan. Historien berättas att när romarna äntligen kom att hämnas, efter att de vann det tredje Puniska kriget, saltade de åkrarna så att karthagerna inte längre kunde bo där. Detta är ett exempel på urbicid. 

Carthago Delenda Est!

År 201 f.Kr., slutet av det andra Puniska kriget, hade Carthage inte längre sitt imperium, men det var fortfarande en skarp handelsnation. I mitten av det andra århundradet blomstrades Kartago och det skadade handeln med de romarna som hade investeringar i Nordafrika.

Marcus Cato, en respekterad romersk senator, började skratta "Carthago delenda est!" "Kartago måste förstöras!"

Kartago bryter mot fredsfördraget

Samtidigt visste afrikanska stammar som grannar till Kartago att enligt fredsavtalet mellan Kartago och Rom som hade avslutat det andra Puniska kriget, om Karthago överskred den linje som dras i sanden, skulle Rom tolka rörelsen som en aggression. Detta gav vågade afrikanska grannar viss straffrihet. Dessa grannar utnyttjade detta skäl för att känna sig säkra och gjorde hastiga raid in i det karthagiska territoriet, med vetskap om att deras offer inte kunde förfölja dem.

Så småningom blev Carthage trött. År 149 f.Kr. kom Carthage tillbaka i rustning och gick efter Numidianerna.

Rom förklarade krig på grund av att Kartago hade brutit fördraget.

Även om Carthage inte hade en chans, drogs kriget i tre år. Så småningom besegrade en ättling till Scipio Africanus, Scipio Aemilianus, de svältade medborgarna i den beleirade staden Kartago. Efter att ha dödat eller sålt alla invånare i slaveri, rasade romarna (eventuellt saltade landet) och brände staden. Ingen fick bo där. Kartago hade förstörts: Cato sång hade genomförts.

Primära källor om det tredje Puniska kriget

• Polybius 2,1, 13, 36; 3,6-15, 17, 20-35, 39-56; 4,37.
• Livy 21. 1-21.
• Dio Cassius 12,48, 13.
• Diodorus Siculus 24,1-16.