Vad är retorisk ironi?

"Att säga en sak men att betyda något annat" - det kan vara det enklaste definition av ironi. Men i själva verket är det inget alls enkelt med det retoriska begreppet ironi. Som J.A. Cuddon säger in En ordlista med litterära termer och litterär teori (Basil Blackwell, 1979), ironi "undviker definition" och "denna svårighet är en av de främsta orsakerna till varför det är en källa till så mycket fascinerad utredning och spekulation."

För att uppmuntra till ytterligare undersökningar (snarare än att minska denna komplexa trope till förenklade förklaringar) har vi samlat en mängd definitioner och tolkningar av ironi, både forntida och moderna. Här hittar du några återkommande teman samt några punkter av oenighet. Ger någon av dessa författare det enda "rätta svaret" på vår fråga? Nej. Men alla ger mat till eftertanke.

Vi börjar på den här sidan med några breda observationer om ironinens natur - några standarddefinitioner tillsammans med försök att klassificera olika typer av ironi. På sidan två erbjuder vi en kort undersökning av de sätt som begreppet ironi har utvecklats under de senaste 2500 åren. Slutligen, på sidorna tre och fyra, diskuterar ett antal samtida författare vad ironi betyder (eller verkar betyda) i vår egen tid.

Definitioner och typer av ironi

De tre grundläggande funktionerna i ironi
Det främsta hindret för en enkel definition av ironi är det faktum att ironi inte är ett enkelt fenomen ... Vi har nu presenterat, som grundläggande funktioner för all ironi,
(i) en kontrast av utseende och verklighet,
(ii) en säker ovetande (låtsas i ironisten, verkligen i ironiens offer) att utseendet endast är ett utseende, och
(iii) den komiska effekten av denna medvetenhet om ett kontrasterande utseende och verklighet.
(Douglas Colin Muecke, Ironi, Methuen Publishing, 1970)
Fem slag av ironi
Tre typer av ironi har erkänts sedan antiken: (1) Socratic ironi. en mask av oskyldighet och okunnighet antagen för att vinna ett argument ... (2) Dramatisk eller tragisk ironi, en dubbel vision av vad som händer i en lek eller i det verkliga livet ... (3) Språklig ironi, en dualitet av betydelse, nu den klassiska formen av ironi. På grundval av idén om dramatisk ironi drog romarna slutsatsen att språket ofta har ett dubbelt budskap, en sekund som ofta hånar eller sardonisk mening strider mot det första ...
I modern tid har ytterligare två uppfattningar lagts till: (1) Strukturell ironi, en kvalitet som är inbyggd i texter, där observationerna från en naiv berättare pekar på djupare implikationer av en situation ... (2) Romantisk ironi, där författare konspirerar med läsarna för att dela den dubbla visionen om vad som händer i handlingen av en roman, film osv.
(Tom McArthur, Oxford Companion to the English Language, Oxford University Press, 1992)
Tillämpa ironi
Ironys allmänna egenskap är att göra något förstått genom att uttrycka det motsatta. Vi kan därför isolera tre olika sätt att tillämpa denna retoriska form. Ironi kan hänvisa till (1) enskilda talfigurer (ironia verbi); (2) särskilda sätt att tolka livet (ironia vitae); och (3) existens i sin helhet (ironia entis). De tre dimensionerna av ironi - trope, figur och universellt paradigm - kan förstås som retoriska, existentiella och ontologiska.
(Peter L. Oesterreich, "Irony," i Encyclopedia of Rhetoric, redigerad av Thomas O. Sloane, Oxford University Press, 2001)
Metaforer för ironi
Ironi är en förolämpning som förmedlas i form av ett kompliment, som antyder den mest galande satiren under panegyrisk frasologi; placera sitt offer naken på en bädd av briars och tistlar, tunt täckt med rosor; pryder hans panna med en guldkrona som brinner in i hans hjärna; retas och trassla och skrilla honom igenom och igenom med oavbrutna urladdningar av heta skott från ett maskerat batteri; lägger bara de mest känsliga och krympande nerverna i sinnet och rör dem sedan blidigt med is, eller leende stickar de med nålar.
(James Hogg, "Wit och humor", in Hogs instruktör, 1850)
Ironi och sarkasm
Ironi får inte förväxlas med sarkasm, som är direkt: Sarkasm betyder exakt vad den säger, utan på ett skarpt, bittert, skärande, kaustiskt eller skarpt sätt; det är förargetsinstrumentet, ett förseelsevapen, medan ironi är ett av fordonets vettigheter.
(Eric Partridge och Janet Whitcut, Användning och missbruk: En guide till bra engelska, W.W. Norton & Company, 1997)
Irony, Sarcasm, & Wit
George Puttenhams Arte of English Poesie visar uppskattning för subtil retorisk ironi genom att översätta "ironia" som "Drie Mock." Jag försökte ta reda på vad ironi egentligen är, och upptäckte att någon gammal poesi författare hade talat om ironi, som vi kallar drye mock, och jag kan inte tänka mig en bättre term för det: drye spot. Inte sarkasme, som är som vinäger, eller cynism, som ofta är en besviken idealisms röst, utan en delikat gjutning av ett svalt och lysande ljus på livet och därmed en utvidgning. Järnisten är inte bitter, han försöker inte underskrida allt som verkar värdigt eller allvarligt, han förskräcker den billiga poängen av visekrackaren. Han står så att säga något på ena sidan, observerar och pratar med en måttlighet som ibland är utsmyckad med en blixt av kontrollerad överdrivenhet. Han talar från ett visst djup, och därmed är han inte av samma natur som vettigheten, som så ofta talar från tungan och inte djupare. Vinkens önskan är att vara rolig, ironisten är bara rolig som en sekundär prestation.
(Roberston Davies, Den listiga mannen, Viking, 1995)
Kosmisk ironi
Det finns två breda användningsområden i vardagen. Den första avser kosmisk ironi och har lite att göra med spelet av språk eller figurtal ... Detta är en ironi av situationen, eller en ironi av existensen; det är som om människoliv och dess förståelse av världen underskrides av någon annan mening eller design bortom våra krafter ... Ordet ironi hänvisar till gränserna för mänsklig mening; vi ser inte effekterna av det vi gör, resultatet av våra handlingar eller krafterna som överskrider våra val. Sådan ironi är kosmisk ironi eller ödet ironi.
(Claire Colebrook, Irony: The New Critical Idiom, Routledge, 2004)

En undersökning av ironi

Sokrates, den gamla räven
Den mest inflytelserika modellen i ironiens historia har varit Platonic Socrates. Varken Sokrates eller hans samtida skulle dock ha associerat ordet eironeia med moderna föreställningar om sokratisk ironi. Som Cicero uttryckte, låtsade Socrates alltid "låtsas att han behövde information och bekände beundran för sin följeslagares visdom"; när Sokrates samtalare irriterade honom för att de uppträdde på detta sätt kallade de honom Eiron, en vulgär beträffande benägenhet som i allmänhet hänvisar till alla slags snediga bedrägerier med övertoner av hån. Räven var symbolen för Eiron.
Alla allvarliga diskussioner om eironeia följde ordets förening med Sokrates.
(Norman D. Knox, "Irony," Ordboken för idéhistorien, 2003)
Västra känsligheten
En del går så långt som att säga att Sokrates ironiska personlighet invigde en märklig västerländsk känsla. Hans ironi, eller hans kapacitet inte att acceptera vardagliga värden och begrepp men lever i ett tillstånd av evig fråga, är födelsen av filosofi, etik och medvetande.
(Claire Colebrook, Irony: The New Critical Idiom, Routledge, 2004)
Skeptiker och akademiker
Det är inte utan anledning att så många utmärkta filosofer blev Skeptiker och Akademiker och förnekade någon säkerhet om kunskap eller förståelse och höll åsikter att kunskapen om människan endast utsträckte sig till uppträdanden och sannolikheter. Det är sant att det i Socrates skulle vara en form av ironi, Scientiam dissimulando simulavit, ty han brukade sprida sin kunskap till slutet för att förbättra sin kunskap.
(Francis Bacon, Främjandet av lärande, 1605)
Från Sokrates till Cicero
"Sokratisk ironi", som den är konstruerad i Platons dialoger, är därför en metod för att håna och avslöja den förmodade kunskapen om hans samtalspartner och därmed leda dem till sanning (Socratic) förlossningshjälp). Cicero etablerar ironi som en retorisk figur som skyller av beröm och beröm av skuld. Bortsett från detta finns känslan av "tragisk" (eller "dramatisk") ironi, som fokuserar på kontrasten mellan huvudpersonens okunnighet och åskådarna, som är medvetna om hans dödliga öde (som till exempel i Oedipus Rex).
("Ironi" i Imagologi: Den kulturella konstruktionen och litterära representation av nationella karaktärer, redigerad av Manfred Beller och Joep Leerssen, Rodopi, 2007)
Quintilian och framåt
Några av retorikerna känner igen, även om de är förbi, att ironin var mycket mer än en vanlig retorisk figur. Quintilian säger [in Institutio Oratoria, översatt av H.E. Butler] att "i bildlig form av ironi förklädrar talaren hela sin betydelse, förklädnaden är uppenbar snarare än att bekänna ... "
Men efter att ha berört denna gräns, där ironi upphör att vara instrumentell och eftersträvas som ett mål i sig, drar Quintilian tillbaka, ganska ordentligt för sina syften, till sin funktionella uppfattning, och har i själva verket nästan två årtusenden värda retoriker tillsammans med honom. Det var inte förrän långt in på artonhundratalet som teoretikerna tvingades, genom explosiv utveckling i användningen av själv ironi, börja tänka på ironiska effekter som på något sätt självförsörjande litterära ändamål. Och så sprider naturligtvis ironin så effektivt att män slutligen avfärdade bara funktionella ironier som inte ens ironiska, eller som självklart mindre konstnärliga.
(Wayne C. Booth, En retorik om ironi, University of Chicago Press, 1974)
Cosmic Irony Revisited
I Begreppet ironi (1841) utarbetade Kierkegaard idén att ironi är ett sätt att se saker, ett sätt att se på existensen. Senare Amiel i hans Journal Intime (1883-87) uttryckte åsikten att ironi kommer från en uppfattning om livets absurditet ...
Många författare har distanserat sig till en utsiktspunkt, en kvasigudlig framträdande, desto bättre att kunna se saker. Konstnären blir en slags gudsbeskådning (och tittar på sin egen skapelse) med ett leende. Från detta är det ett kort steg till tanken att Gud själv är den högsta ironisten och tittar på människors förmågor (Flaubert hänvisade till en "otydlig supérieure") med ett fristående, ironiskt leende. Åskådaren i teatern är i en liknande position. Således betraktas det eviga mänskliga tillståndet som potentiellt absurd.
(J.A. Cuddon, "Irony," En ordlista med litterära termer och litterär teori, Basil Blackwell, 1979)
Ironi i vår tid
Jag säger att det verkar finnas en dominerande form av modern förståelse; att det i huvudsak är ironiskt; och att det till stor del härrör från tillämpningen av sinne och minne på händelserna under det stora kriget [första världskriget].
(Paul Fussell, Det stora kriget och det moderna minnet, Oxford University Press, 1975)
Supreme Irony
Med högsta ironi avslutades kriget för att "göra världen säker för demokrati" [första världskriget] genom att lämna demokratin mer osäker i världen än när som helst sedan kollapsen av revolutionerna 1848. "
(James Harvey Robinson, Den mänskliga komedi, 1937)

Samtida observationer om ironi

Den nya ironin
Den enda sanningen som den nya ironin måste säga oss är att mannen som använder den inte har någon plats att stå utom i ett kortvarigt samhälle med de som försöker uttrycka en jämförbar främling från andra grupper. Den ena övertygelsen den uttrycker är att det verkligen inte finns några sidor kvar: Ingen dygd att motsätta sig korruption, ingen visdom att motsätta sig att inte kan. Den ena standarden som den accepterar är den där den enkla mannen - den icke-lärde icke-ironisten som tycker om (i sin dolt-huva) att han vet vad bra och dåligt bör betyda - är registrerad som noll i vår värld, en chiffer värt ingenting annat än oavbruten förakt.
(Benjamin DeMott, "The New Irony: Sidesnicks and Others", The American Scholar, 31 1961-1962)
Swift, Simpson, Seinfeld ... och offertmärken
[T] tekniskt sett är ironi en retorisk anordning som används för att förmedla en betydelse som skiljer sig annorlunda från eller till och med motsatsen till den bokstavliga texten. Det är inte bara att säga en sak medan man menar en annan - det är vad Bill Clinton gör. Nej, det är mer som en blinkning eller ett skämt bland människor som vet.
Jonathan Swifts "Ett blygsamt förslag" är en klassisk text i ironiens historia. Swift hävdade att engelska herrar borde äta de fattiga barnen för att lindra hunger. Det finns inget i texten som säger "hej, det här är sarkasm." Swift lägger fram ett ganska bra argument och det är upp till läsaren att ta reda på att han inte är riktigt allvarlig. När Homer Simpson säger till Marge, "Vem är nu naiv?" författarna blinkar till alla de människor som älskar Gudfadern (dessa människor kallas ofta "män"). När George Costanza och Jerry Seinfeld säger "Inte att det är något fel med det!" varje gång de nämner homosexualitet gör de ett ironiskt skämt om kulturens insisterande på att vi bekräftar vår icke-dömande.
Hur som helst är ironi ett av de ord som de flesta förstår intuitivt men har svårt att definiera. Ett bra test är om du gillar att lägga "citattecken" runt ord som inte borde ha dem. "Citatmärken" är "nödvändiga" eftersom orden har tappat större delen av sin bokstavliga "mening" till de nya politiserade tolkningarna.
(Jonah Goldberg, "The Irony of Irony." National Review Online, 28 april 1999)
Ironi och etos
Speciellt retorisk ironi ger få problem. Puttenhams "tre hån" beskriver ganska bra fenomenet. En typ av retorisk ironi kan dock behöva ytterligare uppmärksamhet. Det kan finnas relativt få retoriska situationer där målet för övertalning är helt okunnigt om de mönster som någon har på honom - förhållandet mellan övertalare och övertalade är nästan alltid självmedvetet i viss utsträckning. Om övertalaren vill övervinna allt implicit försäljningsmotstånd (särskilt från en sofistikerad publik) är ett av sätten att göra det att erkänna att han är försöker prata sin publik till något. Genom detta hoppas han få sitt förtroende så länge som mjukförsäljningen tar. När han gör detta erkänner han verkligen att hans retoriska manövrering är ironisk, att den säger en sak medan den försöker göra en annan. Samtidigt finns en andra ironi när pitchman fortfarande är långt ifrån att lägga alla sina kort på bordet. Det som ska göras är att varje retorisk hållning utom den mest naiva involverar en ironisk färg, av något eller annat slag, av talarens etos.
(Richard Lanham, En handlista med retoriska termer, 2: a upplagan, University of California Press, 1991)
The End of the Age of Irony?
En bra sak kunde komma från denna skräck: det kan stava slutet på ironiens ålder. Under cirka 30 år - ungefär så länge som Twin Towers var upprätt - har de goda som ansvarar för USA: s intellektuella liv insisterat på att ingenting var att tro på eller tas på allvar. Ingenting var riktigt. Med ett fniss och ett smirk förklarade våra skratta klasser - våra spaltister och popkulturstillverkare - att frigörelse och personligt fula var de nödvändiga verktygen för ett oh-så-cool liv. Vem men en slingrande stubba skulle tänka, "jag känner din smärta"? Ironisterna, genom att se allt, gjorde det svårt för någon att se någonting. Konsekvensen av att tänka att ingenting är verkligt - bortsett från att dansa runt i en luft av förgäves dumhet - är att man inte kommer att känna till skillnaden mellan ett skämt och en hot.
Inte mer. Flygplanen som plogade in i World Trade Center och Pentagon var verkliga. Lågorna, rök, sirener - verkliga. Det kritiska landskapet, tystnaden på gatorna - allt verkligt. Jag känner din smärta - verkligen.
(Roger Rosenblatt, "The Age Of Irony Comes to a End," Tid tidningen, 16 september 2001)
Åtta missuppfattningar om ironi
Vi har ett allvarligt problem med det här ordet (ja, det är faktiskt inte riktigt allvarligt - men jag är inte ironisk när jag kallar det för det, jag är hyperbolisk. Även om de två ofta motsvarar samma sak. Men inte alltid). Bara att titta på definitionerna är förvirringen förståelig - i första hand utvidgas retorisk ironi för att täcka alla skillnader mellan språk och mening, med ett par viktiga undantag (allegori innebär också en koppling mellan tecken och mening, men uppenbarligen är inte synonymt med ironi, och att ljuga, tydligt, lämnar detta gap, men förlitar sig för dess effektivitet på en okunnig publik, där ironi förlitar sig på en kännande). Ändå, även med åkarna, är det ganska paraply, nej?
I det andra fallet inträffar situationell ironi (även känd som kosmisk ironi) när det verkar som om "Gud eller öde manipulerar händelser för att inspirera falska hopp, som oundvikligen är streckade" (1). Även om detta ser ut som den mer enkla användningen, öppnar det dörren till förvirring mellan ironi, otur och besvär.
Men det är mest pressande att det finns ett antal missuppfattningar om ironi som är speciella för nyligen. Den första är att den 11 september stavade slutet på ironin. Det andra är att slutet på ironin skulle vara den ena goda saken att komma ut den 11 september. Det tredje är att ironi kännetecknar vår ålder i högre grad än den har gjort någon annan. Det fjärde är att amerikaner inte kan göra ironi, och det kan vi [briterna]. Den femte är att tyskarna inte heller kan göra ironi (och det kan vi fortfarande). Den sjätte är att ironi och cynism är utbytbara. Det sjunde är att det är ett misstag att försöka ironi i e-postmeddelanden och textmeddelanden, även om ironi präglar vår ålder, och det gör även e-postmeddelanden. Och den åttonde är att "post-ironiskt" är en acceptabel term - det är väldigt blygsamt att använda detta, som för att föreslå en av tre saker: i) att ironin har slutat; ii) att postmodernism och ironi är utbytbara och kan sammanfattas till ett praktiskt ord; eller iii) att vi är mer ironiska än vi brukade vara, och därför måste lägga till ett prefix som antyder ännu större ironiskt avstånd än ironi på egen hand kan leverera. Ingen av dessa saker är sant.
1. Jack Lynch, litterära villkor. Jag uppmanar dig starkt att inte läsa fler fotnoter, de är bara här för att se till att jag inte får problem för att plagiera.
(Zoe Williams, "The Final Irony," Väktaren, 28 juni 2003)
Postmodern ironi
Postmodern ironi är hänförande, flerskiktad, förebyggande, kynisk och framför allt nihilistisk. Det antar att allt är subjektivt och ingenting betyder vad det säger. Det är en skämtsam, världssliten, dålig ironi, en mentalitet som fördömer innan den kan fördömas, och föredrar smarthet framför uppriktighet och citat framför originalitet. Postmodern ironi avvisar tradition, men erbjuder ingenting på sin plats.
(Jon Winokur, The Big Book of Irony, St. Martin's Press, 2007)
Vi är alla i detta tillsammans - av Ourselves
Det är viktigt att dagens romantiker hittar en verklig koppling, en känsla av jordlighet med andra genom ironi. med dem som förstår vad som menas utan att behöva säga det, med de som också ifrågasätter sackarinkvaliteten i den samtida amerikanska kulturen, som är säkra på att alla diatribes av dygd-klaga kommer att visa sig ha gjorts av vissa spelande, ljuga, hycklande talkshow värd / senator alltför förtjust i praktikanter / sidor. Detta ser de som gör en orättvisa mot djupet av mänsklig möjlighet och komplexiteten och godheten i mänsklig känsla, till fantasiens kraft över alla former av potentiell begränsning, till en grundläggande etik som de själva är stolta över att upprätthålla. Men ironister, framför allt andra, är säkra på att vi måste leva i denna värld så bra vi kan, "oavsett om det passar vår egen moraliska syn," skriver Charles Taylor [Autenticitetens etik, Harvard University Press, 1991]. "Det enda alternativet verkar vara ett slags inre exil." Ironisk frigöring är exakt den här typen av inre exil - en inre utvandring--upprätthålls med humor, chic bitterhet och ett ibland pinsamt men ständigt beständigt hopp.
(R. Jay Magill Jr., Elegant ironisk bitterhet, University of Michigan Press, 2007)
Vad är ironiskt?
Kvinna: Jag började åka på dessa tåg på fyrtiotalet. De dagarna skulle en man ge upp sin plats för en kvinna. Nu är vi befria och vi måste stå.
Elaine: Det är ironiskt.
Kvinna: Vad är ironiskt?
Elaine: Det här, att vi har kommit hela vägen, vi har gjort alla dessa framsteg, men du vet, vi har tappat de små sakerna, snällen.
Kvinna: Nej, jag menar vad som betyder "ironiskt"?
(Seinfeld)

Humaniora